Det är grått, gråare, gråast. Hur många nyanser av grått finns det egentligen? I november månad tycks det som om naturen har tappat sin färgpalett och samtliga nyanser har blivit en gegga av murrighet. Regnet öser ner här nere i Skåne där det mycket sällan blir någon riktig vinter. Det är nog många med mig som nästan är beredda att ge upp vid den här tiden på året. Det är liksom inte sommar, inte höst, inte vinter, nej det är inte ens adventstider eller jul. Men jag ger inte upp. Väl medveten om att det är samma visa vid den här tiden varje år, biter jag ihop och reser mig igen.

Som alltid när livet känns motigt försöker jag fokusera på tacksamhet. Det är ganska livgivande att tvinga sig att tänka på det fina livet har att ge. Jag har skrivit mycket om hur tacksam jag är över att till exempel få vara frisk. Det är nämligen ingen självklarhet och speciellt inte i min ålder.

Jag är, trots min grava synskada, fast besluten att göra mitt bästa för att få en så bra tillvaro som möjligt. I den mån det går vill jag klara mig själv. Det kan dock vara ganska tålamodskrävande att vara oberoende av andra. Bara en sådan sak som att ta kontakt med sin vårdcentral kan trigga igång min frustration. När man äntligen kommer fram får man sju olika knappval. Jag sitter där med min smartphone och min talsyntes som ska hjälpa mig att hitta rätt. Tryck ett för tidsbokning, tryck två för receptförnyelse, tryck tre… och avsluta med fyrkant. Bla, bla bla, ja, ni förstår säkert hur lätt det är när man har en slät skärm framför sig. Alternativet ”eller vänta kvar, så tar vi strax emot ditt samtal”, är inte längre ett alternativ. Man har dragit in telefonisttjänsterna överallt. När jag försökt komma fram på egen hand en hel förmiddag, slutar det ändå med att jag får be någon ringa mitt samtal och därefter knappa sig fram. Naturligtvis blir jag oerhört nerslagen och förbannad av hur otillgängligt samhället är för vissa grupper. Jag rabblar sinnesrobönen och reser mig så småningom igen.

Tar min ledarhund och promenerar bort till Maxi. Där gläds jag åt att kunna betala med kort och själv slå min kod vid betalningen. Kan själv, liksom! Men först försöker den vänliga personalen hjälpa mig med kort och kod. När jag säger att jag gör det själv säger de: ”Vad duktig du är”. Ridå! Duktig idiot som klarar att slå koden själv. Att det beror på att man har anpassat och gjort betalningsfunktionerna tillgängliga är naturligtvis förutsättningen för mig.

Regnet öser ned utanför mitt fönster och hunden har rullat ihop sig som en kanelbulle i sin säng. Han vägrar stiga upp när det är så grått och trist. Själv drar jag på mig mina regnkläder och tvingar ut honom en runda. Det brukar alltid kännas bättre efter en promenad med hunden, även när det regnar. Att göra saker jag blir glad av är extra viktigt så här i mitten av november.

Jag bet huvudet av skam och fick upp julgardiner häromdagen. En ljusslinga utomhus är också på plats. Förr var jag väldigt noga med att sådant inte fick komma fram före advent, men nu struntar jag i det. Allt som gör mig glad är okej, även om det är för tidigt.

Det är mörkt, grått och trist, men jag ger inte upp. Det gör jag aldrig. Ibland ligger jag ner, men så reser jag mig upp och tar i!

Håll ut mina vänner, snart är det advent!