Det är lätt att känna sig modstulen när världen ser ut som den gör. Nyheterna svämmar över av sprängningar, skjutningar och krig. Ibland blir man överväldigad av känslan av att inte orka höra mer. För samtidigt som man vill veta vad som händer i världen känns det som man är fullkomligt maktlös inför utvecklingen. Då ligger det nära till hands att leta efter syndabockar till varför det har blivit så här. Visst finns det anledning att peka ut specifika personer och händelser till att det har blivit en sådan rutten värld. Jag tänker dock inte gå in på vad jag tror det beror på då det inte löser några problem. Men med maktlösheten följer så klart en önskan att skylla på någon.

När jag känner mig låg, vilket blir allt vanligare på grund av hur det ser ut i världen och i mitt land, brukar jag ta till sinnesrobönen:
Gud, ge mig sinnesro
Att acceptera det jag inte kan förändra,
Mod att förändra det jag kan
Och förstånd att inse skillnaden.

Vad kan jag då själv förändra? En bra början är nog att prioritera mera. Jag måste inte lyssna på alla nyhetssändningar eller läsa allt som poppar upp på sociala medier i övrigt. Ljudböcker och musik är fortfarande livgivande och långa promenader likaså.
Jag kan plocka bort de måsten jag inte tycker behövs och bara göra sådant jag verkligen vill. För visst är det ett bra sätt att vara snäll mot sig själv?

Vänner som visar sig vara falska och egoistiska behöver jag inte umgås med, inte ens om de är släkt. Den tid jag har kvar på jorden går till nära och kära samt riktiga vänner.

Allting är dyrt numera. Därför prioriterar jag bort sådant som inte är så viktigt. Häromdagen slog det mig att när jag växte upp på 60-talet hade vi inte det så fett. Pappa var ensamförsörjare till en familj på fyra personer, så det blev inte mycket över i månaden till lyx. Vi hade ingen bil, gick aldrig på restaurang och semestern bestod i att hyra en billig stuga som vi tog oss till och från med tåg. Pappa, som alltid lagade söndagsmiddagen, gjorde då och då en kyckling. Den hade vi sedan till middag i två dagar på fyra personer. Kanske var kycklingarna större på den tiden, men änddå… Jag tänkte aldrig ens på att vi hade det knapert, även om pengarna var slut några dagar före lönen. Det var bara så det var, liksom. Vi promenerade till köpcentrat som låg en halvtimmes gångväg från bostaden och drog hem varorna i en dramaten när vi handlat. Inga problem att använda benen att gå med, men så fanns det heller ingen övervikt i min familj.
Sprit konsumerades aldrig när jag växte upp. Kakor, godis och läsk hörde inte heller till vanligheterna.
Det stora felet är väl att jag under mitt vuxna liv fått det allt bättre. Bil, restaurangbesök, resor och eget hus har jag kunnat unna mig. Har i stort sett alltid kunnat köpa vad jag vill, även om jag fått vänta ibland. Därför är det tufft att vänja sig vid att inte kunna sätta guldkant på tillvaron längre. Jag har helt enkelt blivit bortskämd under alla bra år.

Nu är det ”back to basic” som gäller igen. Man får tänka efter så att bilen inte går i onödan, vara sparsam med nöjen och resor. Jag vet många pensionärer som är bittra över hur det har blivit. De tycker att de har jobbat ett helt liv och borde kunna unna sig av livets goda. Själv är jag inte bitter. Jag har haft många bra år och kunnat unna mig fina semestrar medan jag fortfarande jobbade. Men nu behöver jag lära mig att prioritera mera.

När jag tänker efter finns det fortfarande en del jag kan dra in på. Så länge det går att dra åt svångremmen lite till får man väl ändå anse att man har det bra.

När jag har prioriterat, städat upp och plockat bort sådant jag inte behöver brukar jag må lite bättre. Men kvar finns ändå ett stilla vemod över hur mitt fina, trygga land har blivit. Jag känner en djup sorg över vilka monster till ungar vi har eller inte har uppfostrat. Ungar som är uppväxta med rappkulturen och drömmen om att kunna göra snabba cash med minsta möjliga ansträngning. Barn som skjuter varandra för pengar och gemenskap. Barn som växer upp helt i avsaknad av normer, regler och uppfostran.

Ni får gärna kalla mig stenålders och bakåtsträvare, men jag önskar så att mitt land kunde återgå till hur det en gång var. När jag växte upp fanns det ett kollektivt ansvar för barnen. Alla hjälptes åt att hålla ordning på de små. I hyreshuset i Malmö där jag växte upp fanns tant Signe på bottenvåningen som såg till att pappa genast fick veta om jag hittade på något. Det hade naturligtvis en avskräckande effekt då jag kunde vara säker på att få ett kok stryk när pappa fick vetskap. Kanske var det inte den optimala uppfostringsmetoden, men så mycket bättre än ingen uppfostran alls. På den tiden var det förenat med obehag att inte följa regler. Men så existerade inte heller skjutvapen och knivar bland ungarna och därför var ingen rädd för att läxa upp både egna och andras skitungar. Som det nu har blivit vågar ingen visa civilkurage längre. Risken är för stor att själv drabbas.

Jag är bara en liten skit i universum. Makt har jag ingen men jag kan alltid dra mig tillbaka i min egen lilla sfär. Där kan jag hitta glädje i det lilla genom att prioritera mera. När det inte hjälper finns ju alltid sinnesrobönen.