Den bleka septembersolen gör sitt allra bästa i sin strävan att bryta igenom dimslöjorna denna tidiga morgon. När den väl lyckas uppenbarar sig en underbar sensommardag med värme upp emot 22 grader. Eftermiddagssolen inbjuder till att äta middagen utomhus. Att verkligen ta till vara och njuta av sommaren lite till.

En sömndrucken geting vinglar halvt avdomnad över min tallrik i sin jakt på föda och flugorna är mer ettriga än någonsin. Det doftar höst och det förhatliga mörkret smyger sig ljudlöst på. Speciellt märks det om kvällarna.

Nu nalkas den tiden när folk börjar hylla höstlivet. Då kan man krypa in i soffan, tända en massa ljus och läsa en bra bok. En del tycker att hösten är lugn och skön när alla sommarmåsten inte existerar längre. Själv känner jag alltid att det är sorgligt med hösten. Min tillvaro som synskadad är betydligt svårare då. Tända ljus, böcker och TV är liksom ingenting för mig. Som tur är finns det ljudböcker och de lyssnar jag flitigt på året runt. Långa promenader med min ledarhund blir det också så länge det inte är isgata ute.

Så här i mitten av september brukar jag alltid försöka summera sommaren som precis som alla andra år gått alldeles för fort. Den här sommaren har gått åt att bo in sig i det nya boendet, hitta rundor att gå med min ledarhund Jimmy. En hel del umgänge med goda vänner har det också blivit. En mycket kär vän lämnade jordelivet på midsommarafton och lämnade ett stort tomrum efter sig.

I augusti fyllde min ledarhund sju år. Han är nu en mogen kille, på toppen av sin karriär. Det är en fröjd att få ha honom i mitt liv! I augusti månad kämpade jag mig också upp för backen för att ta mig över 70-strecket. Mycket motvilligt accepterade jag att jag nu blev gammal på riktigt. Samtidigt som jag kände tacksamhet över att jag fortfarande fick vara med ville jag liksom inte ta in att åren gått så fort…

Om jag visste som ung allt jag vet nu som gammal, hade jag säkert kunnat undvika många sorger och bekymmer. Jag önskar att jag långt tidigare i livet hade förstått vikten av att leva i nuet och ta vara på varje dag som vore den den sista dagen i mitt liv. Men som ung hade man ju all tid i världen att förändra, tyckte man. Den tiden finns inte längre. Därför plockar jag numera bort sådant som jag inte vill. På samma sätt som jag plockar bort vänner som jag upptäcker faktiskt inte är några riktiga vänner. Inte bara på facebook utan också i den verkliga verkligheten. Jag har inte längre tid med trams.

När jag sitter här vid mitt köksfönster och skriver detta smäller åskan utanför. Det var väl inget annat att vänta efter en sådan sensommarvärme i september. Kanske är det hösten som rullar in med buller och bång antingen jag vill det eller ej.

Oavsett om man gillar höstlivet eller ej är det bara att följa med och gilla läget. Precis som alla andra år. Försöka njuta av dagarna och kvällarna. Snart, och fortare än vi anar, kan vi ta till det största självbedrägeriet om hur mysigt det ska bli med jul! Vissa butiker har redan börjat julpynta så smått. Men innan jul ska jag ta mig igenom höstmörkret, en dag i taget. Njuta så mycket jag kan av att få vara människa och spatsera på jorden lite till. Än gör jag det med raska steg och fortfarande nyfiken på de utmaningar som kommer i min väg.

Jag vet att det är tuffa tider och att allting är dyrt. Men det kostar inget att gå ut, att ringa en vän, att bry sig eller att drömma. Att vara bitter och gnällig passar inte mig. Därför lever jag mitt höstliv en dag i taget och tillåter mig att fokusera på allt jag har fått.