Då hade jag nog inte suttit här fullproppad av en massa nya kunskaper om sådant jag inte hade en aning om förr. Då hade jag aldrig lärt mig så mycket om mig själv och inte heller om min omgivning. Jag hade aldrig tvingats sätta mig in i nya tekniska hjälpmedel eller ta reda på hur mycket jag egentligen klarar av när tillvaron ställs på ända. Om inte om hade varit, hade jag fortsatt i samma slentrianmässiga spår och lagt den ena dagen till den andra, naturligtvis i en rasande fart. Jag hade kanske inte funderat så mycket över att alla dagar som kom och gick, var de dagar som kallas livet.

Kanske hade jag aldrig brytt mig om att fundera över det faktum att när en tanke är färdigtänkt, finns det ytterligare tankar att spinna vidare på efter den. Å andra sidan hade det kanske varit enklare att leva så. Ibland önskar jag att jag kunde låta bli att analysera så mycket och i stället bara låta vara. Men det kan jag inte. Det har jag aldrig kunnat. En mästare på grubblerier, det är sådan jag är.

 Om inte om hade varit hade jag nog aldrig lärt mig att be om, eller ta emot hjälp. Jag är den sortens människa som alltid har trott mig klara allting själv. Det är ytterst få gånger i livet jag har förmått mig att erkänna att jag behövt en hjälpande hand. Om någon vid något tillfälle sagt åt mig att jag inte klarar något, har jag brutit armar och ben av mig för att bevisa motsatsen. Ingen skulle komma och säga att jag inte kunde.

Om inte om hade varit hade jag nog aldrig böjt mitt stolta huvud och erkänt att det finns saker jag inte kan. Men nu måste jag det och det var kanske den största lärdomen av alla. För nu när jag vågar, ja måste, erkänna att jag behöver hjälp ibland, har jag insett hur mycket värme och vänlighet det finns omkring mig. Att våga erkänna mina tillkortakommanden och be om hjälp har verkligen gett mig nya insikter om mina medmänniskor. Det finns en väldig massa kärlek där ute. Det hade jag inte lagt märke till.

När livet tog en rejäl vändning kunde jag välja att gå under eller att utforska om det var meningen att jag skulle lära mig något nytt om mig själv. Som till exempel att inte ta saker och ting för givet. Ibland behöver man en riktig ”käftsmäll” för att börja sätta värde på de små sakerna i livet.

Om inte om hade varit, hade jag med all säkerhet varit någon annan. Inte nödvändigtvis bättre, men en annan. Jag hade kanske förverkligat drömmar som såg helt annorlunda ut mot de jag har idag. Eller så hade jag inte förverkligat ett dugg utan bara låtit dagarna gå. Kanske hade jag fortsatt att springa runt i ekorrhjulet, allt för att hinna med så mycket som möjligt innan det var för sent. Om inte om hade varit hade jag kanske inte haft förmågan att hoppa av, stanna upp och hinna ifatt mig själv.

Jag har dagar när jag känner mig totalt värdelös och ledsen. Dagar när det känns som en seger att ha kommit upp ur sängen på morgonen. När jag vaknar upp och känner mig som ”skadat gods” redan innan dagen har börjat. Om inte om hade varit hade jag kanske haft sådana dagar i alla fall. 

Om inte om hade varit, hade jag aldrig haft en fantastisk ledarhund som genom sin blotta närvaro ser till att ställa sina rättmätiga krav på mig. Kanske hade jag haft en annan hund, men inte Jimmy. Om inte om hade varit, hade jag inte haft så många underbara människor omkring mig som alla hjälpte till att förverkliga min önskan om att få hjälp av en ledarhund. Alla från Synenheten i Helsingborg, som hjälpte mig att ansöka, till duktiga Jenny på SRF;s hundskola som var hos mig och pratade hund, och sedermera valde ut just Jimmy åt mig, till härliga Nathalie som kom från Norge och instruerade mig under två veckor. Jag är så tacksam för ert engagemang!

Om inte om hade varit hade säkerligen många dagar varit enklare. Andra dagar hade varit svårare. Så ser livet ut för alla antar jag. Men om inte om fanns hade jag nog inte varit den jag är idag.