Det sägs att svenskarna har blivit lyckligare. I varje fall om man jämför med hur mätningarna såg ut för ett år sedan. Vad som inte framgår i mätningen är hur man definierar begreppet lycka. Som vanligt väljer jag att utgå från mig själv när jag tänker på ordet lycka. Ibland kan en dag när jag känner mig glad och också förmår stoppa in lite tacksamhet i glädjen vara en lycklig dag. Det behöver inte vara en extrem glädje som till exempel en vinst på lotto eller en stor skatteåterbäring. Nej, den stilla, vardagliga glädjen som till exempel ljuset och värmen som visar sig denna påsk, räcker långt. De dagar jag har svårt att hitta glädjen i vardagen brukar jag försöka med tacksamhet. Det slår aldrig fel, för när jag inser hur mycket jag har att vara tacksam över, kommer glädjen automatiskt.

Det är påsk! Vid alla stora helger brukar jag tänka på hur lugnt och skönt jag har det. Så tänker jag på alla dem som inte har det som jag. Jag tänker på alla de kvinnor som lever ihop med missbrukare, eller av andra anledningar, har tyranner till män. Dessa små, rädda och identitetslösa missfoster som väljer storhelgerna till att misshandla sina kvinnor både fysiskt och psykiskt. Det är lätt att säga att jag hade gått vid det första slaget. Men då vet man inte att ett sådant förhållande har byggts upp under lång tid och också är oerhört svårt att ta sig ur. Speciellt som offret ofta känner både skuld och skam. 

Om man, som jag, levt hela livet med goda män omkring mig, är det svårt att sätta sig in i hur vettskrämda dessa kvinnor är.

Jag känner en enorm tacksamhet för 53 år tillsammans med en man som i grund och botten alltid velat mig väl. Speciellt när jag dagligen läser om mäns våld mot kvinnor…

Tyvärr blir inte dessa män bättre med stigande ålder. Beteendet följer med in i ålderdomen. I ärlighetens namn måste jag också belysa att det också finns kvinnor som misshandlar sina män, både psykiskt och fysiskt. Jag har själv upplevt det när jag arbetade några år inom äldreomsorgen. En rullstolsburen man över 80 år var livrädd för sin fru. Hon tog alla chanser att säga spydiga elakheter till honom, och han hade också blåmärken efter hennes slag. Det gör ont ända in i själen när jag tänker på alla dessa dysfunktionella förhållanden där den ena är starkare och förminskar sin partner.

Ibland hör jag att sådant här skulle vara kulturellt betingat. Men det förekommer överallt, tyvärr.

Här sitter jag denna långfredag 2024 och är glad och tacksam. Jag har bara stött på män med stora, varma hjärtan. Först min far, sedan min man, min svärfar, min son och mitt barnbarn. Jag vill tro och hoppas att de flesta män är som dem. Det kan ju inte vara bara jag som haft tur? Till och med min hund, som också är man, är underbar.

Till sist vill jag uppmana er som känner i magen att något inte står rätt till: Våga fråga! Personen säger kanske inte som det är första gången, men vid upprepade frågor kan det hända att denne öppnar sig.

Jag vill avsluta med att önska er alla en glad och tacksamhetsfylld påsk! Till alla er fina och godhjärtade män vill jag säga: Tack för att ni finns!

Vad sysslar du med hela dagarna? Hur får du tiden att gå? När du ställer de här frågorna till mig som är gravt synskadad har du ingen aning om hur mycket tid det tar för mig att bara få vardagen att fungera. Du ser inte mina vedermödor att hitta rätt produkter till morgontoaletten. Om jag inte tänker mig noga för eller känner efter ordentligt, kan det hända att jag råkar duscha i hundshampo för alla pälsar! Inte heller vet du att det är tidsödande att hitta de kläder som ska på för dagen. Du har ingen aning om min kamp med ytterkläderna när jag ska ut med min ledarhund. Ibland kan det ta en kvart att bara få igen dragkedjan till jackan. Att plocka undan, hålla i ordning och sedan komma ihåg var jag lagt prylarna är en annan tidsödande sysselsättning.

Egentligen är det väl bara promenaderna med min ledarhund som går undan. Påminner mig om hur det var att gå ut och gå innan jag tappade synen. I övrigt är vardagen oftast mycket tålamodsprövande. Speciellt som jag vill klara så mycket som möjligt själv och sällan ber om hjälp. Ibland kan jag känna mig lite ledsen när jag förstår att omgivningen förväntar sig att jag ska orka fortsätta prestera på samma sätt som jag gjorde som seende. Men oftast har jag befriat mig själv från min prestationsångest och inser att folk inte förstår att jag behöver tid och planering för allt. En bra dag för mig numera, är när jag klarat mig igenom dagen utan några större missöden.

Ibland får jag också frågan om jag inte hör väldigt mycket bättre sedan jag tappade synen. Det är ungefär som att fråga om jag har bättre känsel i fingrarna. På samma sätt som jag använder känseln mycket mer använder jag också hörseln mycket mer. Det betyder inte att jag hör eller känner bättre utan att jag använder de sinnen jag har kvar mycket mer än förr.

I stället för att läsa lyssnar jag till exempel på ljudböcker. Ibland ägnar jag mig åt det oskyldiga nöjet att tjuvlyssna. Det finns inget roligare än att sätta sig med ledarhunden utanför förbutiken på ICA Maxi. Då kan man få höra både den ena och den andra skrönan från gubbar som står i kön och väntar på sin tur. De tänker inte på att jag sitter där och även om jag inte ser dem så hör jag allt de säger. Man kan få höra om diverse olika sjukdomar, läkarbesök och mediciner. Men också om hur mycket bättre allt var förr, i varje fall när medelåldern är hög i kön. Ibland händer det att någon tilltalar mig och säger att jag har en fin hund. När jag säger att de inte får röra honom, eftersom han arbetar, tittar de min hund i ögonen och säger: ”Åh vad du är fin, men jag ska inte röra dig”. Men då har de inte förstått att de redan har stört min hund.

Ett annat oskyldigt nöje är att hålla koll på stegräknaren i mobilen. Även jag behöver lite utmaningar här i livet och det blir en tävling med mig själv att gå riktigt långt med min hund. För det spelar ingen roll hur trött och sliten jag än känner mig så ser jag alltid till att orka med  honom i första hand. Han kan sannerligen inte hjälpa att han fått ett blindstyre på 70+ till matte. Det finns inget som får mig att må sämre än om han inte har fått sina långa rundor, varje dag!

Vi närmar oss slutet av februari månad. Våren försöker tränga sig in i mitt medvetande. Någon pratade om vintergäck och jag hör att småfåglarna börjat vakna till liv. Grannarna börjar så smått pyssla i sina små trädgårdar nu när all snö är borta. Nu kommer den bästa tiden.

Tiden rusar iväg och fortare går det ju äldre man blir. Därför känns det allt viktigare att försöka göra gott. Bry oss lite extra om varandra och vara lite snälla. Kom ihåg att utan varandra är vi ingenting!

Jag är ledarhund och en mycket duktig sådan. Jag tillhör rasen labrador, ni vet den kraftiga typen som lätt går upp i vikt. Matte har haft mig i drygt fem år nu och hon säger att jag är bäst!

Sedan hon fick mig har hon inte gjort annat än passat på min vikt. Jag får inte bli tjock, säger hon, för det sliter på mina leder. Men hon är ganska lättlurad. Hon följde slaviskt de mått torrfoder som stod angivet på förpackningen även om hon höll sig till den lägre dosen. Då var jag ganska nöjd ändå, eftersom hon dessemellan tyckte synd om mig och matade på med morötter mellan målen. Trots att jag nästan aldrig fick något extra utöver detta ökade jag stadigt i vikt. Hon gick milavis med mig varje dag, men inget hjälpte. Så hände det som inte fick hända. I somras var det slut med morötter också! Sedan nästan halverade hon min dos torrfoder och nu först började jag tappa trivselvikt. Det verkar som om hon gaddade ihop sig med veterinären och sedan i somras har livet varit tufft.

Tvåbeningarna i min familj är sannerligen märkliga. För inte så länge sedan firade de något som de kallade för jul. Det började med att matte försökte kränga på mig en tomteluva för julfotograferingen, sa hon. Precis som de tidigare jularna vägrade jag förstås. Jag menar att jag kan ställa upp på mycket, men tomte får hon vara själv.

Det verkar som tvåbeningar får äta så mycket de vill när det är jul. En annan som är väluppfostrad går och lägger sig i sin säng när människorna äter. Det är ju ett under att man inte drabbades av liggsår så ofta som de åt. Så klart förväntade jag mig också att få frossa över julen. Så blev det inte. På julafton fick jag en prinskorv. EN! Då lade matte den framför mig och sa ”nej”. Så fick jag vänta tills hon sa var så god, innan jag fick ta den. Så mycket stimmeri för så lite, tycker jag.

Så kom nyårsafton. Då jag är skottfast och väldigt cool brydde jag mig inte om att en massa tvåbeningar smällde och sköt upp sina pengar. Matte slog på stort och serverade mig ett läckert ben vid tolvslaget, så egentligen fokuserade jag helt och hållet på det.

Nyårsafton regnade det vilket matte tyckte var bra. Inte så lockande att vara ute i ösregn och skjuta raketer, sa hon. Men efter nyår- och trettonhelg kom vintern tillbaka. Jag gillar verkligen snö, men det har sina nackdelar också. När jag ska arbeta i selen med min matte har jag svårt att hitta och följa kanter.  Ska jag ha en chans får det i alla fall vara skottat. Jag har ett bra bildminne, men miljön ser annorlunda ut när landskapet är snötäckt. Ibland får jag springa lös och busa i snön. Eftersom jag är ganska lat av mig springer jag inte så mycket. I stället använder jag min frihet till att leta efter ätbara saker. Tyvärr är det betydligt svårare att hitta sådant man kan äta (vilket är det mesta) när det ligger så mycket snö överallt.

Det är skönt med kyla, tycker jag. Jag har päls som en isbjörn och fryser nästan aldrig om tassarna. Om jag fick bestämma skulle jag gärna hoppa över varma sommardagar då jag inte klarar värmen lika bra. Redan vid 20 plusgrader och sol tycker jag det är för varmt.

Nu har vi påbörjat år 2024. I augusti fyller jag åtta år och kommer att räknas som senior. Även om jag, precis som min matte, blir allt äldre, hoppas jag på ett händelserikt år. Långa promenader, mycket lek och bus och gärna lite lydnadsträning ser jag fram emot. Lite gotte då och då är ju inte heller fel att önska sig…

God fortsättning på 2024 till alla mina labbevänner och deras tvåbeningar, önskar jag. Tag hand om varandra där ute och kom ihåg att hunden är människans bästa vän!  

Midnatt råder nästan dygnets alla timmar vid den här tiden. Människorna gör sitt allra bästa för att lysa upp tillvaron i och runt sina hem. Det är bara några ynka dagar kvar till jul och folk förbereder sig på olika sätt inför högtiden. Parkeringarna runt varuhusen är smockfulla av bilar och jag kan inte låta bli att undra hur det kommer sig att folk har råd till dessa utsvävningar. Allt prat om tuffa ekonomiska tider verkar bortblåst och plötsligt finns det pengar till det mesta. Julresor, julmarknader, julklappar, julfester och julbord. De som klagade på matpriserna i somras är beredda att betala, utan tjafs. De som verkligen har det svårt säger inte så mycket. De är vana vid att ha just ingenting. Vad tänker du om det, kära tomten?

De senaste jularna har jag inte ens önskat mig något. Jag har ju redan allt, liksom. Det som betyder något egentligen, kostar inget. Jag frossar inte i mat, köper inga dyra julklappar och brukar unna mig ett julbord. Man kan inte mer än äta sig mätt. Tyvärr finns det de som inte ens kan göra det.

Jag fick en fin julklapp 2018 som jag fortfarande har glädje av. Det var den julen när Jimmy stormade in i mitt liv. Fortfarande kan jag känna en enorm glädje och tacksamhet när jag vaknar på morgonen och han ligger i sin säng, vaken och väntandes på att hans morgontrötta matte ska börja röra på sig. Han väcker mig aldrig utan ligger bara och avvaktar med korsade tassar som han liksom har hängt ut över kanten.

I slutet av november kom det snö, även här i Skåne. Under några veckor fick vi njuta av ljuset som snön medför. Nu är allt borta och så blev det grå och trist Skånevinter igen. Snälla tomten: Jag kan väl få lite vinter i jul? Om det så endast är frost så nöjer jag mig med det. Men helst vill jag ha en vit jul med lite snö.

Vid den här tiden är det bästa jag vet när de sänder Svenska hjältargalan på TV. Döm om min besvikelse när jag upptäckte att den är inställd i år! Jag brukar bli så glad av att många hjältar i Sverige får träda fram och bevisa att det fortfarande finns godhet. För nog tvivlar man på det när endast negativa och sorgliga nyheter når oss dagligen. Galan fungerade, i alla fall för mig, som en motvikt till eländet. Den är faktiskt den enda galan jag brukar följa. Det finns vardagshjältar lite varstans runt om i landet, det vet jag. Men varför kan de inte få synas och hyllas?

I år blir det min 70:e jul jag firar. Över 50 jular tillsammans med min make. När jag tänker tillbaka på alla minnen jag har av jularna kan jag inte annat än känna tacksamhet för att jag fortfarande får vara med. Ofta tänker jag tillbaka på min barndoms jular. De var ganska sparsamma då det inte fanns något överflöd i mitt barndomshem. Men det fanns gran, några julklappar och mat, lagad från grunden, så klart. Pappa sa alltid att nu skulle han ”snurra” rödkål. Det innebar ett evigt rörande bland kålen i grytan. Samma sak med julgröten. Fast den ”snurrar” jag fortfarande…

Så tänker jag på jularna när sonen var cirka tre år. Han stod på en stol vid köksfönstret och kikade efter tomten. Jag stod bakom honom och höll honom i byxhängslorna medan han hoppade och studsade av iver. När tomten väl kom, i form av en utklädd granne, krävde gossen bevis på att det var den riktige tomten som uppenbarade sig. Han sa: ”Är du den riktige tomten? I så fall vill jag se dina renar”.

Kära tomten! Jag tror på dig. Du representerar godhet och välvilja så hur skulle jag kunna göra något annat? Jag hoppas du vill swisha förbi mina nära och kära med en julhälsning från mig. Trimma dina renar och svep över jorden med lugn och fred i människoland!

Stort tack till er alla som följt min blogg under året! En varm och fröjdefull jul önskas ni alla!

Det är grått, gråare, gråast. Hur många nyanser av grått finns det egentligen? I november månad tycks det som om naturen har tappat sin färgpalett och samtliga nyanser har blivit en gegga av murrighet. Regnet öser ner här nere i Skåne där det mycket sällan blir någon riktig vinter. Det är nog många med mig som nästan är beredda att ge upp vid den här tiden på året. Det är liksom inte sommar, inte höst, inte vinter, nej det är inte ens adventstider eller jul. Men jag ger inte upp. Väl medveten om att det är samma visa vid den här tiden varje år, biter jag ihop och reser mig igen.

Som alltid när livet känns motigt försöker jag fokusera på tacksamhet. Det är ganska livgivande att tvinga sig att tänka på det fina livet har att ge. Jag har skrivit mycket om hur tacksam jag är över att till exempel få vara frisk. Det är nämligen ingen självklarhet och speciellt inte i min ålder.

Jag är, trots min grava synskada, fast besluten att göra mitt bästa för att få en så bra tillvaro som möjligt. I den mån det går vill jag klara mig själv. Det kan dock vara ganska tålamodskrävande att vara oberoende av andra. Bara en sådan sak som att ta kontakt med sin vårdcentral kan trigga igång min frustration. När man äntligen kommer fram får man sju olika knappval. Jag sitter där med min smartphone och min talsyntes som ska hjälpa mig att hitta rätt. Tryck ett för tidsbokning, tryck två för receptförnyelse, tryck tre… och avsluta med fyrkant. Bla, bla bla, ja, ni förstår säkert hur lätt det är när man har en slät skärm framför sig. Alternativet ”eller vänta kvar, så tar vi strax emot ditt samtal”, är inte längre ett alternativ. Man har dragit in telefonisttjänsterna överallt. När jag försökt komma fram på egen hand en hel förmiddag, slutar det ändå med att jag får be någon ringa mitt samtal och därefter knappa sig fram. Naturligtvis blir jag oerhört nerslagen och förbannad av hur otillgängligt samhället är för vissa grupper. Jag rabblar sinnesrobönen och reser mig så småningom igen.

Tar min ledarhund och promenerar bort till Maxi. Där gläds jag åt att kunna betala med kort och själv slå min kod vid betalningen. Kan själv, liksom! Men först försöker den vänliga personalen hjälpa mig med kort och kod. När jag säger att jag gör det själv säger de: ”Vad duktig du är”. Ridå! Duktig idiot som klarar att slå koden själv. Att det beror på att man har anpassat och gjort betalningsfunktionerna tillgängliga är naturligtvis förutsättningen för mig.

Regnet öser ned utanför mitt fönster och hunden har rullat ihop sig som en kanelbulle i sin säng. Han vägrar stiga upp när det är så grått och trist. Själv drar jag på mig mina regnkläder och tvingar ut honom en runda. Det brukar alltid kännas bättre efter en promenad med hunden, även när det regnar. Att göra saker jag blir glad av är extra viktigt så här i mitten av november.

Jag bet huvudet av skam och fick upp julgardiner häromdagen. En ljusslinga utomhus är också på plats. Förr var jag väldigt noga med att sådant inte fick komma fram före advent, men nu struntar jag i det. Allt som gör mig glad är okej, även om det är för tidigt.

Det är mörkt, grått och trist, men jag ger inte upp. Det gör jag aldrig. Ibland ligger jag ner, men så reser jag mig upp och tar i!

Håll ut mina vänner, snart är det advent!

Det är lätt att känna sig modstulen när världen ser ut som den gör. Nyheterna svämmar över av sprängningar, skjutningar och krig. Ibland blir man överväldigad av känslan av att inte orka höra mer. För samtidigt som man vill veta vad som händer i världen känns det som man är fullkomligt maktlös inför utvecklingen. Då ligger det nära till hands att leta efter syndabockar till varför det har blivit så här. Visst finns det anledning att peka ut specifika personer och händelser till att det har blivit en sådan rutten värld. Jag tänker dock inte gå in på vad jag tror det beror på då det inte löser några problem. Men med maktlösheten följer så klart en önskan att skylla på någon.

När jag känner mig låg, vilket blir allt vanligare på grund av hur det ser ut i världen och i mitt land, brukar jag ta till sinnesrobönen:
Gud, ge mig sinnesro
Att acceptera det jag inte kan förändra,
Mod att förändra det jag kan
Och förstånd att inse skillnaden.

Vad kan jag då själv förändra? En bra början är nog att prioritera mera. Jag måste inte lyssna på alla nyhetssändningar eller läsa allt som poppar upp på sociala medier i övrigt. Ljudböcker och musik är fortfarande livgivande och långa promenader likaså.
Jag kan plocka bort de måsten jag inte tycker behövs och bara göra sådant jag verkligen vill. För visst är det ett bra sätt att vara snäll mot sig själv?

Vänner som visar sig vara falska och egoistiska behöver jag inte umgås med, inte ens om de är släkt. Den tid jag har kvar på jorden går till nära och kära samt riktiga vänner.

Allting är dyrt numera. Därför prioriterar jag bort sådant som inte är så viktigt. Häromdagen slog det mig att när jag växte upp på 60-talet hade vi inte det så fett. Pappa var ensamförsörjare till en familj på fyra personer, så det blev inte mycket över i månaden till lyx. Vi hade ingen bil, gick aldrig på restaurang och semestern bestod i att hyra en billig stuga som vi tog oss till och från med tåg. Pappa, som alltid lagade söndagsmiddagen, gjorde då och då en kyckling. Den hade vi sedan till middag i två dagar på fyra personer. Kanske var kycklingarna större på den tiden, men änddå… Jag tänkte aldrig ens på att vi hade det knapert, även om pengarna var slut några dagar före lönen. Det var bara så det var, liksom. Vi promenerade till köpcentrat som låg en halvtimmes gångväg från bostaden och drog hem varorna i en dramaten när vi handlat. Inga problem att använda benen att gå med, men så fanns det heller ingen övervikt i min familj.
Sprit konsumerades aldrig när jag växte upp. Kakor, godis och läsk hörde inte heller till vanligheterna.
Det stora felet är väl att jag under mitt vuxna liv fått det allt bättre. Bil, restaurangbesök, resor och eget hus har jag kunnat unna mig. Har i stort sett alltid kunnat köpa vad jag vill, även om jag fått vänta ibland. Därför är det tufft att vänja sig vid att inte kunna sätta guldkant på tillvaron längre. Jag har helt enkelt blivit bortskämd under alla bra år.

Nu är det ”back to basic” som gäller igen. Man får tänka efter så att bilen inte går i onödan, vara sparsam med nöjen och resor. Jag vet många pensionärer som är bittra över hur det har blivit. De tycker att de har jobbat ett helt liv och borde kunna unna sig av livets goda. Själv är jag inte bitter. Jag har haft många bra år och kunnat unna mig fina semestrar medan jag fortfarande jobbade. Men nu behöver jag lära mig att prioritera mera.

När jag tänker efter finns det fortfarande en del jag kan dra in på. Så länge det går att dra åt svångremmen lite till får man väl ändå anse att man har det bra.

När jag har prioriterat, städat upp och plockat bort sådant jag inte behöver brukar jag må lite bättre. Men kvar finns ändå ett stilla vemod över hur mitt fina, trygga land har blivit. Jag känner en djup sorg över vilka monster till ungar vi har eller inte har uppfostrat. Ungar som är uppväxta med rappkulturen och drömmen om att kunna göra snabba cash med minsta möjliga ansträngning. Barn som skjuter varandra för pengar och gemenskap. Barn som växer upp helt i avsaknad av normer, regler och uppfostran.

Ni får gärna kalla mig stenålders och bakåtsträvare, men jag önskar så att mitt land kunde återgå till hur det en gång var. När jag växte upp fanns det ett kollektivt ansvar för barnen. Alla hjälptes åt att hålla ordning på de små. I hyreshuset i Malmö där jag växte upp fanns tant Signe på bottenvåningen som såg till att pappa genast fick veta om jag hittade på något. Det hade naturligtvis en avskräckande effekt då jag kunde vara säker på att få ett kok stryk när pappa fick vetskap. Kanske var det inte den optimala uppfostringsmetoden, men så mycket bättre än ingen uppfostran alls. På den tiden var det förenat med obehag att inte följa regler. Men så existerade inte heller skjutvapen och knivar bland ungarna och därför var ingen rädd för att läxa upp både egna och andras skitungar. Som det nu har blivit vågar ingen visa civilkurage längre. Risken är för stor att själv drabbas.

Jag är bara en liten skit i universum. Makt har jag ingen men jag kan alltid dra mig tillbaka i min egen lilla sfär. Där kan jag hitta glädje i det lilla genom att prioritera mera. När det inte hjälper finns ju alltid sinnesrobönen.

Den bleka septembersolen gör sitt allra bästa i sin strävan att bryta igenom dimslöjorna denna tidiga morgon. När den väl lyckas uppenbarar sig en underbar sensommardag med värme upp emot 22 grader. Eftermiddagssolen inbjuder till att äta middagen utomhus. Att verkligen ta till vara och njuta av sommaren lite till.

En sömndrucken geting vinglar halvt avdomnad över min tallrik i sin jakt på föda och flugorna är mer ettriga än någonsin. Det doftar höst och det förhatliga mörkret smyger sig ljudlöst på. Speciellt märks det om kvällarna.

Nu nalkas den tiden när folk börjar hylla höstlivet. Då kan man krypa in i soffan, tända en massa ljus och läsa en bra bok. En del tycker att hösten är lugn och skön när alla sommarmåsten inte existerar längre. Själv känner jag alltid att det är sorgligt med hösten. Min tillvaro som synskadad är betydligt svårare då. Tända ljus, böcker och TV är liksom ingenting för mig. Som tur är finns det ljudböcker och de lyssnar jag flitigt på året runt. Långa promenader med min ledarhund blir det också så länge det inte är isgata ute.

Så här i mitten av september brukar jag alltid försöka summera sommaren som precis som alla andra år gått alldeles för fort. Den här sommaren har gått åt att bo in sig i det nya boendet, hitta rundor att gå med min ledarhund Jimmy. En hel del umgänge med goda vänner har det också blivit. En mycket kär vän lämnade jordelivet på midsommarafton och lämnade ett stort tomrum efter sig.

I augusti fyllde min ledarhund sju år. Han är nu en mogen kille, på toppen av sin karriär. Det är en fröjd att få ha honom i mitt liv! I augusti månad kämpade jag mig också upp för backen för att ta mig över 70-strecket. Mycket motvilligt accepterade jag att jag nu blev gammal på riktigt. Samtidigt som jag kände tacksamhet över att jag fortfarande fick vara med ville jag liksom inte ta in att åren gått så fort…

Om jag visste som ung allt jag vet nu som gammal, hade jag säkert kunnat undvika många sorger och bekymmer. Jag önskar att jag långt tidigare i livet hade förstått vikten av att leva i nuet och ta vara på varje dag som vore den den sista dagen i mitt liv. Men som ung hade man ju all tid i världen att förändra, tyckte man. Den tiden finns inte längre. Därför plockar jag numera bort sådant som jag inte vill. På samma sätt som jag plockar bort vänner som jag upptäcker faktiskt inte är några riktiga vänner. Inte bara på facebook utan också i den verkliga verkligheten. Jag har inte längre tid med trams.

När jag sitter här vid mitt köksfönster och skriver detta smäller åskan utanför. Det var väl inget annat att vänta efter en sådan sensommarvärme i september. Kanske är det hösten som rullar in med buller och bång antingen jag vill det eller ej.

Oavsett om man gillar höstlivet eller ej är det bara att följa med och gilla läget. Precis som alla andra år. Försöka njuta av dagarna och kvällarna. Snart, och fortare än vi anar, kan vi ta till det största självbedrägeriet om hur mysigt det ska bli med jul! Vissa butiker har redan börjat julpynta så smått. Men innan jul ska jag ta mig igenom höstmörkret, en dag i taget. Njuta så mycket jag kan av att få vara människa och spatsera på jorden lite till. Än gör jag det med raska steg och fortfarande nyfiken på de utmaningar som kommer i min väg.

Jag vet att det är tuffa tider och att allting är dyrt. Men det kostar inget att gå ut, att ringa en vän, att bry sig eller att drömma. Att vara bitter och gnällig passar inte mig. Därför lever jag mitt höstliv en dag i taget och tillåter mig att fokusera på allt jag har fått.

kämpar sig minutvisaren mödosamt runt klockans urtavla. Tick-tack, tick-tack medan livets alla små trivialiteter blir alltmer betydelselösa. Själen för en kamp mot tiden i sin strävan att överge en sedan länge av svår sjukdom sargad kropp. Dina andetag är korta och ytliga. Mina är djupa och tunga.

Utanför fönstret pågår livet som om ingenting har hänt. En hund skäller någonstans. Någon kastar sig irriterat på tutan i en bilkö. En kvinna rusar fram på trottoaren med näsan djupt planterad i sin mobiltelefon. På en arbetsplats sitter människor runt ett fikabord och ondgör sig över de orimligt höga matpriserna, kriget i Ukraina och våra totalt värdelösa politiker. Någon sitter i timslånga köer i telefonen för att få komma fram till någon myndighet. I ett annat rum för en lycklig nybliven mamma sin hand över sitt nyfödda barns fjuniga hjässa för första gången. Luften är fylld av sommardofter och göken gal. Från de tidiga sommarblomstren hörs ett ivrigt humlesurr. Solen går upp och ner, precis som vanligt.

I det tysta rummet blir tystnaden ännu tystare. Klockan stannar och jorden slutar snurra för ett tag. I tomrummet letar sig själen ut på sin vidare färd i universum. Efter sig lämnar den djupa avtryck av det som var du. Dina fotspår i universum är fullständigt unika. Ingen annans fotspår kan någonsin ersätta dem.

För oss som blev kvar är ingenting längre som vanligt. Vi lämnades med frågor om varför, om meningen med livet och en oändlig tomhet. Vi tänker över vad vi själva vill fylla vår korta tid på jorden med för innehåll. Vad är viktigt i livet och vad kan vi lämna därhän? Hur ska avtrycken i universum se ut efter oss när vår tid har runnit ut? Tick-tack, tick-tack…

Efter en längre tid med olidlig värme och torka, kom så det efterlängtade regnet. Därmed fylldes också luften av ljuvliga dofter från sommarblomster och fläder. Det blev åter igen lätt att andas.

Midsommaren 2023 närmar sig med stormsteg. Enligt min åsikt, årets absolut bästa tid. Ljuset, utevistelse, sill, gräddfil, nypotatis och svenska jordgubbar fyller mig med glädje och lycka över att finnas till. En liten snaps hör också till sillen tycker en del. Personligen avstår jag mer än gärna från den men missunnar inte dem som vill ha och klarar av att hantera en och annan snaps.

Det här året är det den femte midsommaraftonen jag firar tillsammans med min ledarhund. Tänk att det redan har gått så lång tid sedan jag fick honom! Jag förundras över honom varje dag som går. Han blir bara bättre och bättre och allt klokare ju äldre han blir. Det går inte en dag utan att jag funderar över hur jag klarade mig utan honom. Ibland brukar jag säga att jag dör utan min ledarhund. Det är förstås en aning överdrivet men jag skulle i alla fall känna mig som död om han inte fanns. Vem skulle då tvinga ut mig på promenader när jag inte har lust? Han ser till att jag håller mig i form med promenader på cirka 8 km om dagen.

Förutom detta får jag också många skratt. Han är en speciell pojke med hög integritet. Han kan också vara ganska beräknande. Han är ju en labrador och därmed alltid hungrig. När vi tränar apportering brukar jag vara ganska generös med godis. Det vet han och är därmed suverän på just apportering. Han brukar plocka upp saker från golvet som jag tappar. Ofta är det skohornet eller min käpp. En gång var han så sugen på godis att han gick och hämtade skohornet som hänger på en spik på väggen och kom och lämnade det till mig. Så blev han stående och förväntade sig något gott vilket han givetvis inte fick i det läget. Man säger att hundar inte kan tänka men nog uppfattar jag honom som både beräknande och bakslug emellanåt. Den hunden gör mig alltid glad!

Jag tror inte folk i allmänhet förstår hur mycket frihet en ledarhund betyder för sin förare. Det vet bara vi som har haft lyckan att få en.  Jag rekommenderar alla som är synskadade att genast ansöka om en ledarhund. Du är inte för gammal så länge du kan gå.

De senaste midsommaraftnarna har vi firat tillsammans med två andra fantastiska ledarhundar. Det gör vi även i år. Det blir med andra ord tre härliga hundar som förgyller dagen med sina lika fantastiska förare.

Vår bästa tid är nu. Det gäller att ta vara på varje dag. Det blir väldigt påtagligt när en nära vän kämpar i sin bubbla mot svår sjukdom. Tänker varje dag på honom och inser att det inte är självklart att få vara frisk. I synnerhet inte när man kommit upp i min ålder. Varje morgon när jag stiger upp tackar jag min högre makt att det bara är synen jag blivit av med…

Midsommar är nog det mest svenska jag vet. Då ska jag hänga ut flaggan, sätta fram midsommarstången på bordet och bara njuta av hur gott det är att leva!

Med de här raderna vill jag önska alla mina följare en alldeles fantastisk midsommarhelg! Du lever så kort tid och är död så väldigt länge så tag vara på livet och njut av att få finnas till!

Hur underbart är det inte att finnas till vid den här tidpunkten på året? När varje timme är en enda lång förväntan på den stundande sommaren? Varje morgon när jag vaknar till en ny dag känner jag tacksamhet över att få vara med om detta under som våren är även i år.

Jag som är extremt morgontrött, uppskattar till och med att gå ut den tidiga rundan med hunden vid 07.00-tiden. Då är solen nyuppstigen, vinden är ljum och det är tyst i kvarteret där jag bor. Antingen sover grannarna vid den tiden, eller så är de på väg till sina jobb. Det är så enkelt att finnas till när jag får bada i ljus och vinden är soft som ett labradoröra mot min kind.

Ibland känner jag mig glad över att ha en hel orörd dag framför mig. Priviligierad över att få vara pensionär och ha all tid i världen att kunna göra det jag känner för.

Efter att ha inspirerats av ett föredrag med Björn Ranelid nyligen är jag dessutom peppad att tycka om mig själv denna vår. För man kan tycka vad man vill om Ranelid men han är så osvensk som man någonsin kan tänka sig. Han blygs inte att berätta att han är duktig (det är han ju också) utan struntar totalt i jantelagen. Har man skrivit 40 böcker så måste man så klart vara stolt över det. Fast i Sverige är det inte okej att tycka om sig själv och eget beröm luktar illa. Det fick jag lära mig som barn. Just nu tränar jag på att plocka fram det jag tycker att jag är duktig på. Att vara lite stolt över mig själv, ja faktiskt till och med tycka om mig själv. Det går sådär, men övning ger färdighet.

Ibland tänker jag att det vore trevligt att ha en dejt med mig själv. Upptäcka vem jag har blivit, liksom. Stanna upp ett tag och fundera på hur jag trivs med mig. Det borde alla göra, speciellt som man vet att man ska ha sig själv hela livet. Det är en relation värd att vårda.

Så här mellan hägg och syrén väcks lusten att göra allting bättre. Benägenheten att ta i, i stället för att ge upp, är påtaglig. Som av en händelse orkar man alltid lite till vid den här tiden på året. Ger det där lilla extra, både till sig själv och andra. Det är slutgnällt om vilken jobbig värld vi lever i och det är lätt att fyllas av glädje och tacksamhet.

Under morgonpromenaden idag gick jag och funderade på varför många tycker att det var bättre förr när det var sämre. Kan det bero på att vi då hade lite av varje och inte som idag, mycket av allt? Mycket var oerhört arbetssamt förr som till exempel städning och tvätt. Vem minns inte sina mammor som kokade vittvätt i en stor gryta eller sopade och knäskurade sina golv? Men fritiden fylldes av något ynka TV-program, eller så lyssnade man på radion. De som hade lite pengar över köpte sig kanske en grammofon och spelade sina få stenkakor på den. Man umgicks mer med varandra och tittade in på en god kopp kaffe som min mamma brukade säga. Visst var det enklare förr när vi inte blev stressade av ett oändligt utbud av allt?

När jag säger att det var bättre förr är den största anledningen ändå att jag då var ung och stark.

Man säger att varje ålder har sin tjusning. Så här på vårkanten är jag benägen att hålla med. Så länge jag får vara frisk är det ändå inte så farligt att bli gammal. Inte så länge alternativet är sämre…

Jag ger mig ut i naturen med de fyra sinnen som fortfarande fungerar. Sniffar i luften för att eventuellt upptäcka om syrenerna har slagit ut. Det är gott att leva!