Så kändes det när jag under loppet av ett år tappade synen nästan helt. Då hade jag inte ens fyllt 60 år. Mitt i den chockartade livskrisen var jag ändå fast besluten att göra det bästa av de år jag har kvar. Jag förstod ganska snabbt att jag skulle behöva ta all hjälp som fanns att få från samhällets sida. Då, för 11 år sedan fanns det fortfarande kvar ett hyfsat skyddsnät. Nu finns det knappt något kvar av detta.

Jag hade en fantastisk ögonläkare som hjälpte mig med diverse olika ansökningar, utan att ta extra betalt för det. Jag blev, utan tjafs, beviljad färdtjänst, 10 fria ledsagningstimmar i månaden enligt socialtjänstlagen, jag fick merkostnadsersättning och så småningom  också min ledarhund. På synenheten i Helsingborg som jag valde att tillhöra fick jag hjälp med talande dator. Jag blev rekommenderad att anmäla mig till synkurser i Glimåkra där jag för övrigt lärde mig mycket. Där fanns då en fantastisk synpedagog som lärde mig att acceptera mitt handikapp och också visade mig vägar att komma runt det. Trots allt stöd jag fick var det ändå svårt att lära om. Jag såg till att hitta andra synskadade omkring mig för att få bra förebilder. Då lärde jag mig mycket av de som var yngre än jag och som jag tyckte klarade sig hyfsat, trots allt. Stor nytta hade jag av de lokala synskadeföreningarna och det har jag fortfarande.

Idag finns nästan ingen hjälp alls för oss som är synskadade. Färdtjänst dras in till höger och vänster och man tycker att synskadade kan gå och använda allmänna kommunikationsmedel. Ögonläkare skriver ibland ut intyg och tar betalt för det. Vanligt är att de hänvisar till synenheterna för intyg. Ledsagning är idag i flera kommuner belagd med hemtjänsttaxa varför många inte har råd att utnyttja den även om behovet finns. Synkurserna i Glimåkra är sedan länge nerlagda och man hänvisas till synenheterna. Skånes taltidning som var något av en livhank för oss är också nerlagd. Det finns nästan ingen hjälp att få för synskadade när det gäller att hantera ny teknik som t.ex. mobiler, plattor och datorer. Man får själv slåss med sådant trots att samhället bygger helt på digitalisering.

Ett exempel var när jag personligen besökte min vårdcentral. Där stod jag i informationen med en vit käpp och bad att få boka en tid hos en läkare. Men se det gick inte! Jag blev uppmanad att åka hem och sätta mig och boka tid via telefonen. Det var ju just det jag tyckte jag skulle slippa. Sitta och trycka ett för ditten och två för datten. Inte ens alternativet att dröja kvar i luren för att få prata med en telefonist fanns. Inte konstigt att det tar musten ur en att vara synskadad. Visst vet jag att många seende också har problem med knappande hit och dit, men prova att binda för ögonen, sätt dig sedan med en smart phone som har en slät skärm och försök pricka rätt siffror och avsluta med den förbannade fyrkanten. De hjälpmedel som finns som t.ex. talsyntesen, räcker dåligt till.

Det är inte bara vi som är synskadade som har fått det sämre i dagens samhälle. Det gäller många andra svaga grupper. Man undrar hur det ska bli framöver. Det känns som att samhället numera förlitar sig helt på ideella krafter. Visserligen har jag en make, men han är inte min ledsagare, inte min syntolk och inte min färdtjänst. Vad hände med en skälig levnadsstandard och allas lika värde? Vackra ord, så länge de inte kostar något…

När jag blir frustrerad över tillvaron har jag alltid min fina ledarhund att ränna ut med. Det ser säkert väldigt proffsigt ut när vi går våra rundor. Men det ligger också mycket träning bakom. En ledarhund är trots allt mest en hund. Jag brukar säga att han är 60 procent hund och till 40 procent ett hjälpmedel. Därför är det nästan skrattretande när handläggare på Skånetrafiken nekar en blind person färdtjänst med hänvisning till att man har ledarhund! En ledarhund kan inte hitta en ny destination där den aldrig har varit. Jag kan inte be min hund att ta mig till C4 i Kristianstad, liksom. På samma sätt som jag inte kan be honom att visa mig var klänningarna hänger i en klädbutik. Man behöver inte vara Einstein för att begripa detta. Men vissa handläggare tror att ledarhunden har en inbyggd GPS!

Man kan lära sin hund att hitta vissa specifika rundor och mål. Men hans uppgift är att stanna och varna för hinder, hålla sig till vänsterkanten och markera övergångsställen bland annat. Vänsterkanten håller han för att jag inte ska vingla omkring och komma för långt ut i cykelbana eller vägbana. Kommer jag för långt ut från kanten drar han in mig igen. Han kan väldigt mycket, men är trots allt mest en hund.

Idag tittar den vårtrötta solen fram. Fåglarna kvittrar och det rinner vatten i alla diken. Ljuset är magiskt och jag känner en förväntan inför påsken och den kommande våren. Allting blir lättare, liksom.

För övrigt känner jag tacksamhet så länge jag har någon att önska en god morgon och en god natt varje dag. Så länge jag har det är jag ändå lycklig!