Alla är vi väl på jakt efter det goda livet. Men det är individuellt vad ett gott liv innebär. För den som är sjuk är ett gott liv att få vara frisk. För den hungrige att få vara mätt. För den fattige att vara rik eller i varje fall rikare.

Det har gått en dryg månad sedan det var jul och nyår. 2026 är påbörjad och den så kallade fattigmånaden januari är över. Det tjatades mycket om den, men jag hörde inget om dem som har 12 fattigmånader om året. Jag har själv känt på hur det är att hanka sig fram mellan lönerna då jag växte upp med min syster med pappa som var ensam försörjare. Ibland fick vi havregrynsgröt när lönen var slut några dagar innan nästa kom. Med andra ord var det januari alltid under min uppväxt. Det goda livet bestod av andra saker än god mat och prylar. Jag hade en mamma som var hemma hos oss barn och en pappa som jobbade hårt för brödfödan. Visst var det tufft ibland och visst sved det när mina klasskompisar fick fräcka jeans och jag själv fick nöja mig med hemmasydda ellastabyxor  i dålig passform. Vi hade ingen bil och huserade i en liten tvårumslägenhet där jag och min syster placerades i en bäddbar kökssoffa om natten. Att följa med på utfärder eller läger som kostade pengar var inte att tänka på. Vi fick snällt stanna hemma när klasskamraterna åkte iväg. Med dagens mått att se på min uppväxt var vi fattiga. Ändå var det inget jag tänkte på då. Det var bara så det var, liksom. Undrar så vad man avser när man pratar om barnfattigdom i Sverige idag…

I år skriver vi 2026 och jag undrar med viss ängslighet vad detta år bär med sig. Jag är orolig för vart världen är på väg. Det är valår i år och därmed utlovas allt åt alla från olika håll. För första gången i mitt långa liv funderar jag på att rösta blankt då jag inte känner mig hemma i något parti. Valfläsk hit och dit imponerar inte på mig.

I år har jag varit förlovad i 55 år och gift i 54. Med samma man! Jag var 17 år när vi träffades och i stort sett bara ett barn. Ibland funderar jag på vilka råd jag skulle vilja ge till den unga flickan om jag vetat då vad jag vet idag. Det skulle kanske kunna se ut så här:

Livet är inte rättvist, lika bra att du vänjer dig.

Du kommer aldrig att bli rik på arv eller spel. Vänj dig vid att jobba hårt om du vill få det bättre.

Vänner kommer och går, se till att vänskapen med dig själv består. Du är den enda person som du säkert ska leva med hela livet.

Sluta fundera över meningen med livet! Du får inga svar och det behöver heller inte vara någon mening med allt.

 Det spelar ingen roll vem du är utan hur du är.

Det är en sak att HA rätt, en helt annan sak att FÅ rätt.

Jaga inte efter lyckan. Du har den inom dig. Du har bara inte lärt dig att känna igen den än.

Var inte ledsen för att du anses vara för ung för ditten och datten – det kommer att gå över.

Tack och förlåt är viktiga ord!

En massa klokskap här ovan som jag lärt mig mycket av genom livet. Det finns förstås mer jag lärt mig som hade varit bra att känna till som riktigt ung. Å andra sidan är det väl det livet handlar om: Att lära sig. Trilla, slå sig och resa sig igen, liksom.

I den här åldern blir det allt viktigare att plocka russinet ur kakan. Det goda livet består inte så mycket av resor och prylar. Jag har vad jag behöver och är tacksam för det. Dagar som kommer och går, att jag är ganska frisk och så är jag tacksam för ett långt äktenskap, barn och barnbarn och min fina ledarhund. Jag vet vem jag är och vad jag tycker. Jag behöver inte jaga efter något och inte försvara mina åsikter om jag inte vill.

Att åldras är ingen sjukdom men det är heller inget för veklingar. Det händer att jag förvånas över att jag är så trött. Sedan kommer jag på att jag är en blind tant på 72 år som tror att jag är 25 ibland. Ljuva ungdom, vart tog du vägen? Tiden gick alltför fort. Men jag är fortfarande här. Jag kan fortfarande gå långa, långa promenader i naturen med min hund. Jag kan fortfarande andas och tycka saker. Jag kan fortfarande känna. Framför allt har jag fortfarande en längtan och en tro på det goda livet!