Det gamla talesättet: ”Finns det liv, finns det hopp” har vi hört lite från och till. Men vad händer om det finns liv men inte lust? Jag har funderat mycket över hur det hänger ihop det här med lust, hopp och liv.

Jag har arbetat några år inom äldreomsorgen och där sett hur först lusten, sedan hoppet och slutligen livet tar slut. Därför försöker jag ständigt hålla lusten vid liv.

Jag vet inte hur era hjärnor fungerar, men min hjärna är ganska lättpåverkad och lättlurad. När jag inte känner lust att påbörja något börjar jag ändå och tänk, det dröjer inte länge förrän hjärnan hänger med och lusten infinner sig. På samma sätt funkar det med negativa tankar. Jag kan lura hjärnan att se den andra sidan av myntet och plötsligt har det positiva ändå tagit över. Så har livet fungerat för mig i massor av år, och nu som äldre, och gravt synskadad har jag stor glädje av det tänkesättet. När jag får lust att hemfalla åt självömkan brukar jag tänka på dem som har det värre. Min korkade hjärna tror då att jag är lyckligt lottad.

Jag är fast besluten att inte låta ”stinking thinking” ta över i hjärnkontoret. Jag tänker också ofta på att inte ”gamla till mig” som 100-åriga bloggerskan Dagny skrev. För om jag ger efter och tappar lusten är hemtjänst och äldreomsorg inte långt borta. Jag är livrädd för att bli beroende av hemtjänst. Det finns säkerligen bra hemtjänstpersonal också, men jag tror tyvärr inte de är så vanliga. Hörde nyligen om hemtjänstpersonal som staplade matlådor på varandra utanför ytterdörren, till en gammal dam eftersom hon inte öppnade när de ringde på. Inte bara en dag utan flera. Nu säger chefen att man ska se över rutinerna. Men snälla någon! Vad hände med medmänsklighet och framförallt sunt förnuft? Naturligtvis slår man larm om en gammal människa inte öppnar dörren. Nu var det en granne som slog larm då hon såg alla matlådorna utanför dörren. Det visade sig att damen trillat och låg medvetslös i sin lägenhet. Så hörde jag om en kvinna som inte fått duscha på tre veckor. Det visade sig att hon hade en sond inopererad och den man som kom upp för att duscha henne konstaterade att det inte gick på grund av detta. Anhöriga som fick kännedom om den uteblivna duschen jagade enhetschefen i flera dagar och protesterade. Det slutade med att samma man kom upp igen och duschade henne utan att säga ett ljud till henne. Jag förstår inte! Man får väl ta reda på hur man ska göra vid dusch av en sådan vårdtagare om man inte vet. Nej, då ser man en chans att slippa jobba och lämnar personen utan att ens ha försökt tvätta henne. Inga rutiner löser sådant så länge folk inte tänker själv.

Nej, det gäller att hålla sig i form i vad mån det går så man slipper be samhället om hjälp. Tycker synd om dem som blir sjuka och därmed beroende av omsorg.

En stor del i att hålla sig frisk är att behålla lusten att leva. Det är november och under den månaden brukar jag alltid få arbeta ganska hårt med mitt tänkande och min lust. Helgen som gick tillbringade jag på Valje Folkhögskola där SRF anordnat en aktivitetshelg. Innan jag kom iväg, kände jag direkt motvilja mot att packa ihop och åka dit. Lusten fanns inte, liksom. Jag åkte ändå och fick en fantastisk helg med ett 20-tal andra synskadade i åldern 20-88 år. Det var aktiviteter som körsång, fallteknik, skrattyoga och badande i en salig blandning. Hade jag inte lust när jag åkte så väcktes den sannerligen. Det var inspirerande att uppleva hur alla bjöd på sig själv, från den yngsta till den äldsta.

Dåtiden har varit och den kan jag inte förändra. Framtiden har jag inte så mycket kvar av i min ålder. Därför är nutiden den bästa tiden eftersom jag äger den. Min hjärna hänger med på allt jag matar den med.

Livet känns fint så länge jag accepterar att jag äger nutiden och försöker fånga ögonblicken av lycka. Jag stänger ute världens elände och sorg och väljer att leva mitt liv på mitt sätt. Så länge det finns lust finns det liv och så länge det finns liv finns det hopp.