Så sa Eva Rydberg i en intervju nyligen. Hon gick inte in på vad exakt hon blir trött av, men jag vet i alla fall vad som gör mig trött.

Man blir trött av att ha med byråkratiska myndigheter att göra. Man blir trött av att ha med sjukvården att göra. Dvs om man över huvud taget kommer fram och kan boka en tid där.

Man blir trött av nyhetsrapporteringarna, både på nätet och i TV-sändningar. Att dagligen få sig till livs allt som inte fungerar i Sverige längre. Det är allt från en äldreomsorg som är under all kritik med våldtäkter, stölder och vårdgivare som inte kan ett ord svenska till direkt vanvård av gamla människor. Jag är skiträdd för att hamna på ett äldreboende…

Man blir trött av allt politiskt käbbel också. Både inom Sverige och utomlands. Ingen är intresserad av en bättre värld. Det stora politiska intresset handlar om att få makten och sedan behålla den till varje pris.

Man blir trött av att inse att inget politiskt parti tänker lyfta ett finger för att de som är funktionsnedsatta, gamla eller ensamstående med barn ska få det drägligt. Man tycker att det är helt okej att dra in ledsagning, färdtjänst och andra hjälpmedel för den som till exempel är synskadad. Man får helt enkelt slåss och bråka för att få hjälp.

Man blir trött på att veta att de som är yngre och har många år kvar att leva får alla sina rättigheter indragna då de inte får kosta något.

Man blir ibland trött på hela mänskligheten som inte kan leva och låta leva. Man blir trött av alla dessa varghatare till exempel. Med vilken rätt tar vi oss friheten att försöka utrota vilda djur bara för att de är obekväma för oss? Själv uppskattar jag inte huggorm, men de har väl samma rätt att finnas på denna jord som vi människor har? Lev och låt leva!

Man blir trött av andra som har synpunkter på hur jag ska vara eller leva mitt liv.

Man blir trött när man tänker på hur korkad mänskligheten ändå är, fast vi anser oss tillhöra en intelligent art. Vi tar emot AI med öppna armar och inser inte att vi snart blir överflödiga här. Läste någonstans att med genomslaget av AI kommer två av tre jobb att försvinna. Så har vi bundit ris till våra egna rumpor utan att begripa det.

Man blir trött av tjafs och avundsjuka också. Jag brukar tänka att jag inte får mer bara för att någon annan får mindre.

Man blir jättetrött av att vilja klara sig själv trots en funktionsnedsättning. Speciellt när man blir motarbetad av samhället.

För att undvika denna psykiska trötthet stänger jag in mig alltmer i min bubbla. Vill inte höra och inte veta, liksom. Går mina rundor med min ledarhund, lyssnar på mina ljudböcker, umgås med vänner som ger energi och glädje och undviker energitjuvar. Det känns som att jag inte har råd att ge sådana något av mig själv längre.

När jag hör Eva Rydberg säga att hon är trött tycker jag ändå det är ganska okej att få vara det. Ibland tänker jag också på Eva Rydbergs bror, Lennart Rydberg. Han drev en jazzbalettutbildning i Malmö i början av 70-talet. Ung och glad stövlade jag dit och anmälde mig. Men glädjen blev ganska kortvarig då Lennart en dag sa: ”Jag förstår inte hur du som är så liten och nätt kan vara så klumpig”. Han rådde mig att i stället börja på en steppkurs där han ansåg att min lätta kropp ändå skulle kunna komma till sin rätt. Själv var Lennart vig och töjbar i kroppen och hade pigga ögon och mycket energi, precis som Eva har. Det blev aldrig någon steppkurs för mig dock.

Det är snart höst och med hösten kommer det förhatliga mörkret. Denna höst ska jag försöka undvika sådant som gör mig trött. Det blir en resa till Gotland och några konserter som får lysa upp min höst. Så har jag min fina ledarhund som ser till att jag kommer ut varje dag. Det gäller att leta upp guldkornen i tillvaron och undvika, ja rent av fly, från de situationer som gör mig trött. I guldkornen finns ljuset och glädjen!