Det är sommartid i Sverige. Maj månad var i år kallare än vanligt, med en medeltemperatur på 11 grader. Våren visade sig först i juni och blev också ganska kall. Midsommaren är avklarad och nu är vi en bit in i juli månad. Så nu är ungefär halva sommaren gjord. Som vi muntergökar brukar uttrycka saken blir det nu allt mörkare.

Många har gått på semester medan andra fortfarande väntar på sina lediga dagar. Årets höjdpunkt för dem som jobbar.

Idag vräker regnet ner och det känns inte så lockande med långa promenader med min ledarhund. Annars går jag mellan åtta och tio kilometer med honom varje dag.

Jag bor på en liten ort och de flesta som bor här känner igen mig när jag kommer med hunden. Väldigt många säger hej, vilket uppskattas mycket då jag inte ser att jag möter någon. En del talar också om att de har hund med sig vilket är bra då jag kan peppa min hund att fortsätta jobba och bara gå förbi. Sedan finns de som är alldeles tysta och jag får gissa om det är någon där. Jag brukar känna på min hund att han spänner sig men kan ju inte säkert veta om vi har möte eller inte eller vilken sida någon befinner sig på.

Om ni ser en liten tant med en stor, nästan vit labrador så säg något så jag vet att du är där. Vill du inte prata med mig så kan du väl i alla fall harkla dig eller hosta till så jag hör dig.

I år har jag haft min ledarhund i sju år. Han fyller nio år i år. Vi gör det mesta tillsammans och han har förmågan att veta vad jag vill även om jag inte har sagt något. Igår skulle vi gå på en vanlig rastrunda, utan selen. Då råkade jag snubbla på min egen käpp och dök i asfalten med ett uppskrubbat knä som följd. Käppen flög åt ett håll, kopplet och hunden på ett annat och där låg jag. Han tittade på mig och började sedan samla ihop mina tappade pinaler. Först kom han med käppen, sedan med sig själv och räckte mig kopplet. Därefter satte han sig bredvid mig och väntade medan jag kravlade mig upp. Ungefär som han tyckte att nu har du fått dina grejor så när du är uppe kan vi gå igen. Älskade, fina, kloka och duktiga hund!

Idag är det fredag och regnet öser som sagt ner. Växtligheten frodas och fåglarna jublar. Sådana här dagar vill hunden dock mest sova. Han gillar inte vatten och vill verkligen inte bli blöt om sina tassar. Han är den sällsynta typen av labrador som inte tycker om att bada.

Den här sommaren har jag börjat gräva i min minnesbank. Detta är min 71:a sommar. Ibland säger man att livet är kort, men när jag tänker efter har jag ändå haft förmånen att vara med om mycket. Det är jag så tacksam för. Det har varit allt från camping i tält på västkusten till roadtrip genom Europa i en gammal Volvo. Den turen gick till forna Jugoslavien. Jag minns alla roliga somrar och semestrar vi hade under 80-talet när sonen var liten. Jag tänker ofta på små saker som inte blev stora förrän nu.

Var sak har sin tid och mina förväntningar på somrarna är numera inte så stora. Tänker inte bli bitter för att åren har gått eller för att jag numera är ganska begränsad. Jag är så tacksam för alla fina män i mitt liv: Min make sedan 53 år, min son, mitt barnbarn och sist men inte minst för min ledarhund..

Så länge jag går min stund på jorden är livet trots allt ett mirakel. Fast det regnar…