Sångfågel lilla,

Fortsätt att drilla,

En sång säger mer än tusen ord.

Om gamla och unga

Tillsammans fick sjunga

Då skulle det råda fred på vår jord.

Kan ni tänka er Putin och Trumph stämma upp i en sång vid ett gemensamt möte? Till exempel ”We shall overcome…”, eller kanske ”Bara bada bastu”. Föreställ er hur svårt det skulle vara att sedan börja kasta skit på varandra. Det kommer naturligtvis aldrig att hända, men visst löser en sång många knutar.

Jag var ett sjungande barn. Sjöng faktiskt ganska långt upp i åldern. Jag är så gammal att sångerna jag sjöng som barn bland annat var: ”Hjärtats röst”, ”Vad tar ni för valpen där i fönstret”, ”Jag har fått skor så mina fötter dansar” och ”Se, nu tittar lilla solen in igen”. Sånger och texter som sedan länge är bortglömda men som poppar upp i min hjärna ibland.

Min släkt på mammas sida, var alla begåvade med en vacker sångröst, så jag hade att brås på. Numera sjunger jag inte. Mest för att jag inte tycker att det låter bra. Men jag lyssnar på musik fortfarande även om det mest blir 60- 70- och 80-talsmusik. Det är mycket sällan jag blir imponerad av ny musik som produceras idag. Jag saknar äktheten och musikglädjen i dagens musik. Gillar inte alls det nya datorproducerade tjafset med tillhörande rappakalja till texter. Jag tänker att det kanske delvis ligger i åldern… Så plötsligt händer det: Jag drabbas av en stråle klar. Den träffade mig härom kvällen i form av Österrikes bidrag i Eurovisionsfinalen. En ung kille på 24 år framförde ett stycke som andas klassisk musik. Jag blev fullständigt golvad av hans talang! Visserligen ingen låt att gå och nynna på, men vilka klassiska verk fungerar så?

Musik som inte förändras är den som kommer från fåglarna. År efter år sjunger de samma serenad, utan syntar och datorer. Den vackraste sången tycker jag koltrasten står för. Drabbar mig med full kraft på kvällarna när jag går ut sista rundan med min ledarhund. Lycka!

När man kommit upp i min ålder är man ganska kräsen. Det är inte mycket som överraskar mig nu för tiden. Nytt mode imponerar inte. Har sett det förut. Kortkort, mini, midi och maxi har jag burit. Allt går runt i cirklar och kommer tillbaka med jämna mellanrum. Minns ni platåskorna? En fröjd för mig som är kort i rocken, men ack så fula! Vem minns inte axelvaddar och pudelpermanent? Idag finns inget speciellt mode och det tycker jag är ganska skönt. Det är okej att se ut som man vill.

Att det blir allt svårare att överraska mig nu för tiden gör inget. Det är lugnast och skönast när allt är som det brukar vara. En alldeles vanlig dag är sannerligen inte att förakta…

Förresten blir överraskningarna ofta negativa i min ålder. Kan komma i form av indragen färdtjänst för synskadade eller nekad ledsagning. Eller att kommunerna inför en så dyr avgift för ledsagning att ingen har råd med den längre. 

Så kan man bli överraskad av att maj månad, som brukar leverera försommarvärme och sol, plötsligt blir så kall att vinterjackan fortfarande åker på. Så här i slutet av maj känner jag mig lurad på våren och funderar på att reklamera maj i år. Det är bara min ledarhund som är nöjd. Han tycker det är för varmt om det är 20 grader och sol.

Trots utebliven vårvärme kvittrar som sagt fåglarna och ljuset finns där. Rätt som det är blir jag nog förvånad av att värmen och sommaren tar fart. Som en stråle klar…