…Är en egen vrå, där jag slipper att frusen gå. Något gott att mumsa på, det vore väl an för underbart?

Dessa rader är hämtade ur Musikalen ”My fair lady”. Allt detta har jag att vara tacksam över när tillvaron rasar runt omkring.

Knappt har vi skålat in det nya året där vi önskade oss ett bättre år än det förra förrän det blev mycket värre. 2025 började med minst en sprängning om dagen under hela januari månad. Vi inledde februari med ett fruktansvärt massmord på en skola i Örebro. Efter en sådan start på 2025 undrar jag, med många andra vart mänskligheten är på väg. 

Sverige som förr var ett land att vara stolt över har blivit en skam att leva i. Jag har lust att säga upp mitt medlemskap i vuxenvärlden och lägga mig i gräset som liten flicka och stirra upp i skyn och vara lyckligt ovetande om all världens ondska. Vill säga upp mitt medlemskap i denna galenskap, liksom.

I år är det tio år sedan jag satt och grät hos min ögonläkare över min förlorade syn. Jag förstod att tillvaron skulle bli tuff, men jag var inte beredd på att yttre omständigheter ytterligare skulle försvåra tillvaron för mig. Under dessa tio år har jag lärt mig väldigt mycket, både om mig själv och andra. Fått många nya vänner, men också tappat en del som kanske inte såg mig som den jag var när jag inte längre kunde umgås med dem på lika villkor. Eller försvann de för att de inte visste hur de skulle hantera min nya livssituation. Förutom detta blev jag varse att samhället inte längre har något ordentligt skyddsnät för de svaga. Till exempel blev det under de senaste 10 åren nästan omöjligt att få beviljat ledsagning eller färdtjänst för den som är blind. Man tycker att den gruppen kan klara sig själv. Skulle man som synskadad vilja gå på teater och är orolig att inte kunna hitta en toalett händer det att man blir rekommenderad att använda vuxenblöja i stället för ledsagning.

Som om inte detta är nog är det oerhört dyrt att leva i Sverige idag. Vi har haft olika regeringar, allt från vänster till höger, under dessa tio år. Ingen av dem har sett till de svaga som handikappade, ensamstående med barn eller pensionärer. Många gamla får idag välja på mat eller mediciner i vårt en gång så rika och välmående land. Den nuvarande regeringen lovade skattesänkningar som skulle gynna alla, sa de. För min del fick jag ut 400 kronor mer på min pension! Sverige är sannerligen inget föregångsland längre

Under mina tio år som blind har jag fått finna mig i hur den berömda guldkanten på ålderns höst blir allt svagare. Egentligen har jag aldrig brytt mig så mycket om pengar. Viktigare har det varit med kärlek och vänskap genom livet. Men så har jag aldrig behövt bekymra mig om bostad och mat och under mitt yrkesverksamma liv hade jag möjlighet att påverka min inkomst med extra arbete om det var knapert någon månad. Pensionen kan jag inte påverka, och det finns gränser på vad man kan spara in på.

Sammantaget kan jag säga att dessa tio år har gjort mig bedrövad ur många aspekter. Jag kan tyvärr inte heller se att någon ljusning skymtar.

Så, vad kan jag göra som en liten, maktlös skit i universum? Jag ringer en vän, går en mil med min ledarhund, borrar in ansiktet i hans päls och låter mig översköljas av den stora vänligheten som knappast finns bland oss människor längre.

Vår fina drottning Silvia uttryckte det som så många svenskar känner: ”Vart tog det fina Sverige vi en gång hade vägen?”