kämpar sig minutvisaren mödosamt runt klockans urtavla. Tick-tack, tick-tack medan livets alla små trivialiteter blir alltmer betydelselösa. Själen för en kamp mot tiden i sin strävan att överge en sedan länge av svår sjukdom sargad kropp. Dina andetag är korta och ytliga. Mina är djupa och tunga.

Utanför fönstret pågår livet som om ingenting har hänt. En hund skäller någonstans. Någon kastar sig irriterat på tutan i en bilkö. En kvinna rusar fram på trottoaren med näsan djupt planterad i sin mobiltelefon. På en arbetsplats sitter människor runt ett fikabord och ondgör sig över de orimligt höga matpriserna, kriget i Ukraina och våra totalt värdelösa politiker. Någon sitter i timslånga köer i telefonen för att få komma fram till någon myndighet. I ett annat rum för en lycklig nybliven mamma sin hand över sitt nyfödda barns fjuniga hjässa för första gången. Luften är fylld av sommardofter och göken gal. Från de tidiga sommarblomstren hörs ett ivrigt humlesurr. Solen går upp och ner, precis som vanligt.

I det tysta rummet blir tystnaden ännu tystare. Klockan stannar och jorden slutar snurra för ett tag. I tomrummet letar sig själen ut på sin vidare färd i universum. Efter sig lämnar den djupa avtryck av det som var du. Dina fotspår i universum är fullständigt unika. Ingen annans fotspår kan någonsin ersätta dem.

För oss som blev kvar är ingenting längre som vanligt. Vi lämnades med frågor om varför, om meningen med livet och en oändlig tomhet. Vi tänker över vad vi själva vill fylla vår korta tid på jorden med för innehåll. Vad är viktigt i livet och vad kan vi lämna därhän? Hur ska avtrycken i universum se ut efter oss när vår tid har runnit ut? Tick-tack, tick-tack…