DESTINATION ÖSTRA SLAVONIEN
Vi var åtta i minibussen. Två svenskar, jag och Kenth, i en
vit FN­buss med svarta bokstäver, en symbol för fred, men
också en måltavla. Motorvägen mellan Zagreb och Östra
Slavonien löpte längs med floden Sava, den osynliga men
djupt ristade gränsen mellan Kroatien och Bosnien. Vi rörde
oss genom ett landskap av historia och fiendeskap, där
vägskyltar var täckta av kulhål och varje bro bar på minnet av
en strid.

Vid den första checkpointen saktade vi in. Beväpnade
män i uniformer, ansikten märkta av sömnbrist eller något
värre. Vi var på väg in i det ockuperade Västra Slavonien.
Pass, papper, misstänksamma blickar. En nick, och vi fick
rulla vidare.
Nästa kontrollpunkt kom vid gränsen till Östra Slavonien.
Först kroaterna. Strikta men professionella. Sedan
ingenmansland. En smal grusväg, omgiven av minfält. Skylten
var tydlig: MINE. Vi visste vad det innebar. Foten utanför
vägen kunde vara det sista steget man tog. Chauffören, en
portugis, verkade ta det som en utmaning. Han körde fort,
som om han ville lura döden. Jag sneglade mot honom. Hans
händer hårt om ratten, ett självförtroende som kändes mer
farligt än lugnande. Men han höll sig på den hårda ytan. Den
utan minor.
Den serbiska checkpointen var annorlunda. Otrevliga
soldater. Vapen redo, pekande. Kalla ögon som vägde oss,
mätte oss, letade efter en ursäkt. Vi steg ur, en efter en,
händerna synliga. Två danska kolleger väntade längre fram,
våra ledsagare in i det område som nu skulle bli vår
arbetsplats.

Men vi hann inte långt. Bara någon kilometer från
checkpointen dök en militärjeep upp i en korsning och
blockerade oss. Plötsligt var vapnen där igen. Ungdomar i
uniform. Nervösa fingrar på avtryckare. De danska kollegerna
klev fram, talade lugnt. Förklarade. Soldaterna lyssnade, men
deras ögon flackade. De kallade sig militärpoliser, men enligt
danskarna var de något annat. Enklare. Värre. Rövarband. Vi
väntade. Inga snabba rörelser. I den här delen av världen
kunde ett ögonblicks misstag vara skillnaden mellan att leva
och att försvinna.
Vi anlände till FN­högkvarteret i Erdut i skymningen. Ett
inhägnat och bevakat område, fyllt av fordon med FNemblem.
Människor i ljusblå hjälmar rörde sig med en trötthet
som kom av att ständigt vara på vakt. Men vi skulle inte
stanna. Kenth och jag hade en annan destination – Ilok, den
lilla staden vid Donaus strand, precis vid gränsen till Serbien.
Vägen dit var ödslig. Byar vi passerade låg i mörker,
några med fasader sargade av splitter, andra bara skuggor
av vad de en gång varit. Hundar, höns och andra djur som
lämnats sprang omkring i de övergivna byarna och letade
mat.

Vi passerade Vukovar, en sönderskjuten större stad. Här
hade kriget börjat sades det. Kroatiska och serbiska
polisstyrkor som öppnat eld mot varandra. Husskelett
utbrända, sönderbombade och tomma. Bilder passerade
genom mitt huvud. Dresden efter andra världskriget. Jag
fotograferade i smyg med en liten digital kamera. För minnet,
för att visa.
I Ilok fann vi en bostad. Hos Mira och Rajko. Ett
blandäktenskap. Hon kroatiska, han serb. Hon släkt i
Kroatien, han i Serbien. Vänner som nu blivit fiender. Deras
hem var en plats där kriget krupit in i väggarna, men där de
ändå försökte leva vidare. De hade en son. Han hade stridit
för serberna vid Vukovar, i en av krigets blodigaste bataljer.
På andra sidan fronten fanns hans kusin – en fiende, enligt
kartorna och soldaterna.
Mira och Rajko välkomnade oss ändå. Gav oss rum på
ovanvåningen i deras hus. Deras gästfrihet var en motsägelse
till allt som pågick runt omkring oss. De bar på historier de
aldrig berättade fullt ut. Vi anade sorgen av dem i tystnaden
mellan orden, i Miras sätt att rätta till en duk på bordet, i
Rajkos långa blickar ut genom fönstret mot en flod som aldrig
slutade rinna.

Vår FN­postering låg längs bygatan, en låg
enplansbyggnad, oansenlig men ändå central. Vägen började
vid bron över Donau, gränsen mot Serbien, och fortsatte
genom byn i nord­sydlig riktning. På båda sidor kantades den
av låga hus, undantaget torget där en kyrka tronade högt
uppe på en klippa. Intill låg några större byggnader,
myndighetslokaler av något slag. Kommunala kontor, kanske
en militärförläggning. Donau låg på byns östra sida. Bred och
mäktig.
Vi var tolv poliser på stationen, från olika delar av världen,
alla under FN:s flagga. Kenth och jag blev mottagna av Vitali,
en rysk polis som titulerade sig deputy station commander i
vår danske stationschefs frånvaro. Han var på ledighet, liksom
några av de andra. Huset var ett ruckel, men datorerna var
moderna. En märklig kontrast.
Vår uppgift? Att ”övervaka”. Vad det egentligen innebar
var svävande. Vi skulle patrullera, tala med folk, dämpa
spänningar. Och framför allt – vänta. Kort sagt, vara
närvarande. Vi var obeväpnade. Det var ingen exekutiv
mission, utan en monitorerande. Vi var där för att observera.
Så löd förklaringen. Vi befann oss i ett krigsområde, i uniform.
Utan vapen. Det var så det var.

På kvällen satt jag i köket med min landlady, Mira. Jag
skrev brev hem. Frågade henne efter min adress. Hon skrev
ner den. Gatan, byn, Ilok.
Jag tittade på pappret, vände mig mot henne.
“Vilket land?” frågade jag.
Hon blev tyst. Skakade på huvudet. Ögonen fylldes med
tårar.
“Jag vet inte,” sa hon till slut. “Krajina kanske. Eller
Jugoslavien. Möjligen Kroatien. Vi får inga brev utifrån.”
Det blev stilla i rummet. Jag lade min hand på hennes
arm. Hon såg på mig. Tårarna blänkte.
Rajko satt i källaren. Jag kikade ner för den branta
trätrappan. Luften som slog mot mig var kylig, tung av fukt
och gammal sten. Den där speciella doften av jord, mögel
och något annat jag inte kunde placera. Jag tog försiktigt de
smala trappstegen ner. Längst in i rummet, vid en rostig
destillationsapparat, satt Rajko på en låg pall. På en hylla
stod några flaskor med klar vätska. Han höll ett snapsglas i
handen. Ögonen var rödsprängda. Han såg utmattad ut. Han
lyfte en flaska, hällde upp. Ett glas. Sedan ett till. Han räckte
över det ena till mig. Han började sakta berätta. Om Vukovar.
Om den åttiosju dagar långa belägringen. Om de kroatiska
soldaterna. De civila. Hur de massakrerades den artonde
november 1991. Serbiska styrkor gick in i staden. Hur tjugo
tusen kroater fördrevs. Hans röst var låg.
Hans son hade stridit där. I den serbiska armén. Inkallad.
Tvingad att slåss. Rajko pausade. Tog ett djupt andetag.
Sedan kom han till det han helst hade velat slippa säga.
Miras syster i Zagreb. Hennes son. Inkallad i den kroatiska
armén. Han hade också stridit vid Vukovar.
Rajko stirrade ner i sitt glas. Kusiner. Mot varandra.
Ofattbart. Han sa att båda överlevt. Sen blev han tyst. Han
hällde upp igen. Vi skålade. För en bättre värld, bättre framtid
och den vapenvila som trots allt officiellt rådde.
Omfattningen av krigets tragik sköljde som en
tsunamivåg över mig. För att förstå måste man vara nära.
Nära de offer som skapas av mänsklig galenskap.