Det känns som det var länge sedan vi träffades sist. Du brukar visa dig lite smått just kring påsken och du gör så även i år. Det är nog därför jag föredrar påsken framför julen, även om också den har sin charm. Det finns ingenting som slår när ljuset kommer tillbaka och vi får ställa om klockorna till sommartid. Det känns som pånyttfödelse varje år.

Många påskar har jag upplevt, men den här påsken är ändå lite annorlunda. Det är den andra påsken jag mer eller mindre är försatt i karantän på grund av pandemin. Det börjar tära på mig att inte kunna träffa barn och barnbarn den här påsken heller. Men nu gäller det att hålla ut, eftersom det närmar sig vaccination och därmed, förhoppningsvis, ett mer normalt socialt liv. Jag, som många andra, tycker förstås att vaccinationstakten går i snigelfart, men ändå, den som väntar på något gott…

Så här sittandes i karantän händer det inte mycket. Jag kämpar med att försöka få in någon slags rutin i vardagen. Så händer det plötsligt något spännande mitt i slentrianen.

I förra veckan blev jag kontaktad av en kvinna som släktforskar på min mors sida. Hon hade hittat mig genom min blogg där jag skrev om min annorlunda mormor, Syster Sjöberg. Genom denna kvinnan fick jag klart för mig att jag har en hel flock av kusiner, som jag i och för sig visste fanns, men inte haft kontakt med under hela mitt vuxenliv.

Många gånger har jag känt mig ganska ensam, då jag endast har en syster. Mina föräldrar dog båda i ganska unga år. Farmor och farfar dog innan jag föddes, och mormor och morfar är också borta sedan länge. Kanske inte så konstigt att jag känt mig släktlös och ensam när jag inte ens visste om mina kusiner på mors sida levde eller inte. Så får jag plötsligt kontakt med alla dessa kusiner som är barn till min moster och mina morbröder. Jag har inte direkt några minnen av dem, men som sagt, jag kom ihåg att de fanns.

Ett tidigt barndomsminne poppar upp och jag minns egentligen bara glimtar. Scenen utspelar sig någonstans på Sorgenfri i Malmö, där jag föddes. Jag kan väl ha varit fyra eller fem år gammal. Jag sitter på ett trägolv tillsammans med en liten pojke, något eller några år äldre än jag. Solen bildar ett rutmönster i brädorna i golvet och utanför fönstret står en hantverkare och pysslar med något. Antingen målar han fönstren eller snickrar med något men han är i varje fall klädd i vit overall. Plötsligt sträcker han in handen genom det öppna fönstret och räcker ett mynt till pojken. Det kan ha varit en tjugofemöring eller en femtioöring, det vill jag låta vara osagt. Han säger åt pojken att han får dela myntet med mig. Den sluge lille killen övertygade mig sedan om att myntet inte gick att dela genom att försöka bryta sönder det med händerna  varpå jag fick acceptera att han blev tvungen att behålla det själv. Anledningen till att jag minns detta är antagligen att jag blev så grundlurad. Lång näsa där, liksom. Jag inbillar mig att det var en av mina kusiner som var så slug. Kanske var det Ralf. Undrar om han blev företagsledare som vuxen…

Att få många kusiner på en gång och inse att man ingalunda är ensam i sin släkt är ganska omvälvande. Inte heller kände jag till att min morfar hade en bror som också lämnat ättlingar efter sig. Det känns som det blir en spännande tid framöver att lära känna sin släkt som jag tappade bort. Man brukar säga att släkten är värst, men värst är om det inte finns någon släkt, tycker jag.

Visst är det spännande att leva? Du vet aldrig från en dag till en annan vad som ska hända. Har man som jag inställningen att det är som det är och det blir som det blir, händer det att jag blir överraskad när tillvaron är som tråkigast.

Så mitt råd är att gilla läget den här påsken också och omfamna våren som är på väg. Ge inte upp, för du vet aldrig vilka överraskningar som väntar dig den här våren.

Glad påsk!