…förrän båset är tomt, sägs det. Kanske är det därför som så många känner sig deprimerade nu när det visar sig att den här pandemin verkar bli långvarig. Det finns säkert de som tycker att det här viruset har stulit ett år av människornas liv. Ensamheten är svår för många, men framför allt är det en stor omställning att inte längre kunna leva livet i den enorma frihet vi är så vana vid. Friheten att kunna gå vart vi vill och göra vad vi vill har inskränkts till ett minimum.

Många sörjer att den annalkande julen kommer att bli olik alla jular vi brukar fira med julfester och julkalas av olika slag.  Man kommer inte att kunna gå på julkonserter eller luciafirande i kyrkorna som man brukar. Julskyltningen är mer eller mindre inställd, och ja, det mesta är inställt och har varit så under lång tid. Det är inte konstigt att man känner en viss tomhet och det är svårt att känna glädje.

Som alltid när jag har svårt att känna glädje brukar jag tänka på att plocka fram allt det jag ändå har att vara tacksam för. Med tacksamheten infinner sig så småningom glädjen. Tack för att jag är frisk, även om jag är blind. Tack för att jag har fyra underbara män i mitt liv! Min man, min son, mitt barnbarn och min fina ledarhund. Tack för att solen skiner, om än bara för idag. Tack för att jag har tak över huvudet, en varm god säng att krypa ner i och tack för att jag kan äta mig mätt varje dag. Tusen tack för goda vänner och grannar som bryr sig och frågar hur jag mår. Tack för att det ändå blir jul i år, och jag får vara med om det. Jag tackar speciellt för att november månad äntligen är slut och att jag överlevde den i år också.

Ju mer jag plockar fram allt jag har att vara tacksam för, desto mer inser jag att vi har fått den här pandemin för att bli lite mer ödmjuka inför hur bra vi egentligen har det. Jag är helt övertygad om att vi kommer att gå ur det här som både starkare och förhoppningsvis också tacksammare och ödmjukare människor när vi har upplevt hur lätt vi kan förlora friheten. Den där friheten som vi tar så för given, likt kon i båset, som man inte saknar förrän den är borta.

Livet har inte upphört, det är bara satt på vänt, liksom. Ingen vet hur länge vi ska behöva vänta på att trycka på startknappen igen, men jag tror det är klokt att räkna med att det blir en lång paus. Men vet ni vad? Allt är inte inställt! Man kan fortfarande promenera, läsa böcker, elda i öppna spisen (om man nu har en sådan), tända ljus, julpynta, laga god mat, äta gott, städa, titta på TV (det finns en del syntolkade program, även om de inte är många), renovera, skriva och ringa en vän. Att grilla en korv utomhus med någon man tycker om är inte att förakta! Man kan fortfarande dricka glögg och äta pepparkakor och fuskstarta julen. Den kanske inte blir som vanligt, men det blir jul i år också.

Naturligtvis blir det tråkigt emellanåt för mig också, men då brukar jag tänka att det bara är bra att ha tråkigt ibland, för annars uppskattar man ju inte när det blir roligt igen. Man kanske inte ens märker det om man alltid har roligt…

Jag är tacksam för alla fina jular jag har fått uppleva under nästan 50 år tillsammans med min  älskade man. Det är sannerligen inte alla förunnat att få fira så många jular tillsammans.

Du som kanske tycker att det känns som ett hån att bli uppmanad att hitta tacksamheten i livet för att du kanske nyligen blivit uppsagd från jobbet och har svårt att få ekonomin att gå runt, eller du som nyligen förlorat en nära anhörig i pandemin, till dig vill jag säga: Håll ut! Det kommer att bli bättre så småningom. Kanske kan du smula ner din tacksamhet till att du i vart fall öppnade ögonen i morse och fick vara med om en ny dag. Alla fick inte det…