Efter hand som omvärlden blir alltmer obegriplig och tillvaron känns allt tuffare, upplever jag hur hjärnan liksom skrumpnar ihop. Det är som att jag inte längre orkar ta in all galenskap omkring mig. Att ständigt matas med ”bull shit” från den ena nyhetskanalen efter den andra får mig att känna en uppgivenhet och trötthet ända in i själen. Just nu är det presidentvalet i USA som dominerar nyhetsrapporteringen och jag kan inte sluta fundera över hur ett så stort land inte kan lyckas skaka fram två bättre kandidater än så här.

Här hemma matas vi med allt grövre kriminalitet, långa vårdköer, ett rättsväsende som sviker brottsoffren och en i stort sett handlingsförlamad statsminister som sitter i kläm mellan januaripartierna, miljöpartiet, vänstern och de övriga oppositionspartierna. Leder en regering som inte kan regera. Verkar inte ha några lösningar på de stora problem vi har i samhället, utan bara utreder och utreder…

Lite då och då påminns jag om att välfärdspengarna inte räcker till att stötta de svagaste i samhället. Finansministern snackar om vikten att ha ordning och reda på finanserna, men jag tycker det mest liknar oreda, när pengarna inte räcker till dem som har ett skriande behov av assistans dygnet runt, eller när det behövs ideella organisationer för att hjälpa fattigpensionärer och bostadslösa. Vart tog skyddsnätet vägen? Som grädde på moset har världen drabbats av en pandemi som vägrar släppa taget om oss. Ovissheten om vad som följer efter den är stor.

Det är kanske inte så konstigt om man blir trött och känner sig maktlös. Men jag brukar återkomma till mottot ”acceptera det du inte kan förändra och förändra det du kan”. Så när det blir kaos runt omkring mig försöker jag skapa reda i oredan på mitt sätt. Då blir det lite extra viktigt att se till att ha ordning i min egen sfär. Att ha var sak på sin plats blir ett sätt att lösa upp kaoset i min hjärna, i vart fall på hemmaplan. Tror jag ska börja med att rensa upp i min garderob. Mörka kläder för sig och ljusa för sig. Sådant som inte är använt på tre år rensar jag bort. Efter en sådan raid brukar det kännas skönt och lugnt ett tag.

Som synskadad är det av yttersta vikt att ha ordning omkring sig. Jag måste veta exakt var saker och ting finns, för annars kan jag inte hitta dem. Det blir kaos i min hjärna om någon har flyttat mina pinaler. Var sak på sin plats underlättar min tillvaro, för minnet är det, tack och lov, inget fel på. Jag har, till min stora förvåning, upptäckt hur mycket jag uppskattar rutiner. De får mig att känna mig trygg i en otrygg värld. Som ung tyckte jag det var tråkigt med förutsägbara dagar, men numera gillar jag dem. Kanske beror det på att avvikelser från det vanliga ofta är förenat med strul.

Jag försöker hitta ett sätt att slippa bli påverkad av allt som händer runt omkring mig. Det är ganska svårt, men går lite bättre när jag befinner mig ute i stugan. Här är allting så kravlöst och även om här råder en viss oordning, är det ändå någon slags ordning i den. Här kan jag vända mig inåt, ligga i den vedeldade bastun i timmar och låtsas att det är ordning och reda i världen.