Det svaret fick jag av en äldre kvinna häromdagen när jag frågade hur hon mådde. Det händer ganska ofta att gamla människor svarar så när jag träffar dem. Jag skulle vilja veta vad det är som får gå. Är det minuterna, timmarna, dagarna, nätterna, veckorna, månaderna, åren eller livet?

Jag brukar inte drista mig till att fråga. Faktum är att jag inte orkar höra om diverse krämpor, mediciner, ensamhet eller sömnlöshet. A never ending story av uppgivenhet.

En del äldre människor har en aura av bitterhet runt sig. Jag känner av den så fort de kommer in i samma rum som jag. Hela atmosfären blir förpestad av självömkan vilket får mig att genast vilja fly.

Jag har funderat mycket över vad det är som gör att vissa äldre blir så uppgivna och nedstämda medan andra äldre är nöjda och tillfreds med sin situation. Kan det vara så att de som inte tycker att de har haft ett bra liv, väljer att spy ut sin besvikelse över omgivningen medan de som är nöjda med sina liv i stället väljer att försöka hitta ljusglimtar även i ålderdomen?

Jag känner en kvinna som är drygt 90 år gammal. Hon sitter i rullstol med ett kapat ben. I unga år förlorade hon hela sin familj, sin make och sina två barn, i en olycka. Trots så många sorger och svårigheter i livet är hon en fröjd att umgås med. Hon är sannerligen inte ensam. Hon bor själv och har endast hjälp av hemtjänsten. Ingen släkt och inga anhöriga finns kvar. Hon har drivkraften att själv söka sig till diverse olika samkväm och försitter aldrig en chans till en fikastund. Hon får också ganska ofta besök av sina bekanta. En glad och positiv inställning till nuet gör att man ofta stannar och pratar med henne.

En gång frågade jag henne hur det kunde komma sig att hon alltid var så glad och positiv trots allt hon varit med om. Hon svarade: ”Jag har alltid försökt att ha en positiv livssyn. Livet blir inte bättre för att man gräver ned sig, det förändrar ju ingenting till det bättre.”

Att bli gammal är ingen sjukdom. Det är snarare ett tillstånd. Visst vet jag att med stigande ålder följer också risken för diverse krämpor och sjukdomar, men det tror jag gäller för alla som får leva länge.

Nu närmar sig julen igen. Jag vet att många sitter ensamma och känner sig övergivna. Förbannar i sitt innersta barn, barnbarn och övriga släktingar som aldrig tar sig tid att hälsa på.

När de sedan äntligen kommer på besök passar den äldre på att överösa dem med diverse elände. Hur ensamma de alltid är, hur sjuka och sömnlösa de är och redogör sedan noggrant för alla läkarbesök och de mediciner de äter. De säger kanske att det får gå.

Men snälla! Du som sitter så mycket ensam, kan du inte glädja dig när det äntligen kommer någon och hälsar på? Tänk om du kunde säga: ”Vad roligt att du kommer och hälsar på”, i stället för att få dina vänner och anhöriga att känna dåligt samvete…

Jag lovar dig att om du kan sprida lite glädje omkring dig är chansen att de snart kommer tillbaka igen större än om du har överöst dem med elände.

Det är nog inte så många som är över 80 år som läser det här. Men jag ska spara det här inlägget och plocka fram det som en påminnelse när jag själv har blivit gammal.

Det kan vara en god idé att påminna sig om att resten av livet inte bara får gå.