Det var en underbar vårmorgon 1969 som jag såg den för första gången. Jag var på väg till skolan när jag plötsligt fick syn på den i ett skyltfönster. Den var lite slarvigt upphängd på huvudet på en blek och mager skyltdocka, som såg ut som den tidens modeideal skulle göra. Tanig och bräcklig som Twiggy. För den som inte vet vem Twiggy var, kan jag berätta att hon var en fotomodell som tog världen med storm på 60-talet. Med sin kortklippta pojkfrisyr och sina stora blå ögon blev hon snabbt en förebild för många unga flickor. Dessvärre var hon också oerhört mager, vilket fick till följd att många drömde om att bli så intill benen magra, att de var beredda att genomgå diverse mer eller mindre hälsovådliga svältkurer. Allt för att bli så lika sin förebild som möjligt. Några insjuknade i anorexia, en sjukdom som man aldrig hört talas om innan dess, men som tyvärr fortfarande existerar.

Jag såg endast den röda hatten skyltdockan i fönstret bar. Det var en filthatt av modell slokhatt och den hade ett vitt band uppe vid brättet. Jag hade sett att många unga flickor bar den typen av slokhatt den våren. Det var liksom en fluga det året. De flesta hattar jag hade sett var emellertid svarta, men efter att ha sett den här röda, önskade jag mig inget annat än den.

Jag gjorde mig ärenden förbi just det skyltfönstret nästan varje dag för att kunna stå där och drömma och föreställa mig hur fin jag skulle kunna bli om jag bara hade en sådan hatt.

Jag visste att det inte skulle bli lätt att övertala pappa, som var ensamförsörjare i familjen, att köpa en sådan onödig sak åt mig. Dels var han en mycket, även för sin tid, gammalmodig och principfast man, och dels fanns det inte pengar att lägga på ”onödig lyx”. Dessutom tyckte han att barn skulle vara barn, länge…

Det var nu jag påbörjade operation övertalning. Försökte med alla medel lirka honom runt lillfingret, sätta in stöten där han var som mest sårbar. Jag började med att vilja gå promenader tillsammans med honom, vilket i sig var fruktansvärt pinsamt. Tänk om jag skulle träffa kompisar som skulle se vilken mossig och pinsam pappa jag hade. Ve och fasa om han bestämde sig för att ha sin gubbiga skinnkeps på sig på promenaden! Men nöden har ingen lag. Jag vet inte hur många gånger jag vallade honom förbi skyltfönstret och pekade på hatten. Varje gång sa han nej. Han påpekade, helt riktigt, för mig att jag, med mina 159 centimeter i strumplästen, skulle se ut som en ”vandrande flugsvamp”, där det stora flertalet normalväxta människor endast skulle beskåda ovansidan på en jättehatt. Dessutom var den för dyr, sa han.

Jag fortsatte att bearbeta honom hela den sommaren. Alla andra hade ju en slokhatt, sa jag. ”Jag bryr mig inte om vad alla andra har” sa han. ”Du ska inte strutta omkring i en löjlig hatt. Så länge du bor hemma är det jag som bestämmer och du kan sluta tjata”.

Jag förstod så småningom att det var lönlöst. Det var år 1969 och pappa försökte på alla sätt förhindra den nya tidsandan med kvinnans frigörelse, P-pillernas intåg, flower power-eran och den revolutionerande ungdomskulturen som smög sig in över landet. Han hade två flickor, mig och min syster, som han försökte hålla under uppsikt. Var han osäker på vad han vågade tillåta oss, var det alltid enklast att säga nej. För min del blev det nästan alltid nej eftersom jag var äldst och ganska livlig.

För mig symboliserade den där fantastiska hatten det då eftersträvansvärda vuxenlivet. Det förstod min pappa, och det var en av anledningarna till att han sa nej.

”Du kan sluta tjata, du får inte hatten”, sa han, och därmed gick den drömmen i kras.

När sommaren nästan var slut, i slutet av augusti, fyllde jag 16 år. Jag hade inte önskat mig något till min födelsedag. På morgonen kom pappa och mamma in och väckte mig och gav mig ett paket i sängen. När jag öppnade det tappade jag hakan. Där låg den röda filthatten!

Jag insåg ganska snabbt att jag kanske inte skulle kunna ha den mycket under hösten. Men i min värld blev den snarare en symbol för min fars kärlek till mig. Säkerligen var hatten med på det årets sommar-REA, så han fick råd att köpa den. Poängen var inte att jag fick hatten, utan att det var HAN som hade köpt den åt mig!

Han hatade hatten och allt den stod för, men han älskade mig!

Hur mycket faderskärlek kan egentligen rymmas i en röd filthatt?