Om jag får säga det själv är jag riktigt bra på att låta andra människor få vara som de är. Jag har oftast inga synpunkter på hur andra väljer att leva sina liv. Därmed inte sagt att jag accepterar dem som väljer en kriminell livsstil, men i övrigt får du leva precis som du vill om du frågar mig.

Därför har jag mycket stora problem när andra försöker pådyvla mig sina åsikter utan att jag ens har bett om dem. Som på en middag nyligen bland människor som jag inte direkt kände. I sällskapet fanns ett par vegetarianer. De hade förstås beställt specialkost. Själv hade jag på min tallrik en liten köttbit. Utan att jag hade frågat fick jag veta varför de som var vegetarianer inte ville äta kött. Det kändes lite som de ville skuldbelägga oss som åt kött för att vi liksom tärde på jordens resurser. På mig har sådant bara motsatt verkan. Kom inte och tala om för mig vad jag får äta eller inte äta. Jag tänker inte sluta äta kött av den enkla anledningen att det lilla jag äter knappast gör från eller till i det sammanhanget. Dessutom gillar jag att äta kött ibland.

Okej, jag kan sträcka mig så långt som till att äta kött från djur som garanterat har haft det bra. Men nästa vegetarian som sätter sig till bords tillsammans med mig, ska veta att jag inte går att påverka och att jag inte vill ha dina argument utan att ha bett om dem. Ät vad du vill, så äter jag vad jag vill, tack!

På samma sätt som jag inte bryr mig om vad du äter, bryr jag mig heller inte om vem du lever tillsammans med. Därför är det totalt meningslöst att, som den unga kvinnan vid middagen gjorde, försöka provocera mig genom att ideligen framhålla att hon levde tillsammans med en annan kvinna. Det kändes nästan som att hon ville ha en diskussion kring att hon levde i en samkönad relation. Om jag skulle bry mig skulle jag säkerligen ha pratat med henne om det, men det blev liksom bara patetiskt när hon ideligen nämnde namnet på sin sambo. Jag är verkligen inte intresserad, blir inte chockad och tycker inget om det. 

Även om jag inte springer runt i pride-parader, och aldrig kommer att göra det, betyder det inte att jag inte tycker att alla människor är lika mycket värda och har rätt att leva sina liv som de vill. Jag har bara inget behov av att basunera ut mina åsikter. Jag är ganska less på att jag förväntas ta aktiv ställning till än det ena och än det andra. Varför kan det inte räcka med att jag försöker vara en anständig människa? 

Det sägs att det är nya tider nu. Jo, det har jag märkt. Jag har märkt rädslan för att inte passa in, rädslan för att säga fel saker i fel sammanhang. Jag har också märkt hur min generation och generationerna före mig, nu ska beläggas med skuld och skam över hur vi har levt våra liv. Medierna proppar oss fulla med skräckpropaganda om hur jorden snart mer eller mindre är på väg att gå under på grund av miljöförstöringen. Den som, precis som jag, vägrar att låta sig gripas av den här klimathysterin är bakåtsträvare, och ska beläggas med skuld och skam. Nya begrepp såsom ”flygskam” uppfinnes. Gud nåde den som flyger ändå.

Jag är trött på att gå omkring och liksom vakta min tunga. Man vill ju inte bli stämplad som klimatförnekare eller homofob. Gud förbjude att jag inte kommer ihåg att en chokladboll är en chokladboll och inte en sådan boll som den kallades när jag växte upp. Då blir jag omedelbart stämplad som rasist.

Man vill ju hänga med sin tid. Men inte genom skuld, skam och rädsla.

Ärligt talat vill jag bara gå här på jorden med min hund. Låta andra vara och leva sina liv som de vill.  Jag vill försöka vara en god människa, men jag vill sannerligen inte leva mitt liv i skuld, skam och rädsla.