Så här en bra bit in i maj månad hände det sig att jag kände våren. Det tog sin lilla tid det här året, då jag totalt missade vitsipporna, vintergäcken och påskliljorna. Jag märkte inget av rapsfälten heller.  Eftersom jag har haft en ganska intensiv månad hittills, kom det sig inte bättre än att jag också missade göken. Jag har med andra ord inte märkt mycket av våren, förrän idag.

Under morgonpromenaden med hunden märkte jag både ljuset, doften av syrener och jag hörde äntligen göken. Jag brukar lyssna efter honom redan 1:a maj, men i år har jag inte varit i stugan så mycket och därför har jag inte hört honom.

Då jag kan se ljus och mörker, brukar jag märka när ljuset kommer på riktigt. Så även i år. Det tränger in genom den tjocka dimman jag ständigt befinner mig i.

Den här morgonen försökte jag öppna alla sinnen och verkligen ta in dofter och ljud. Kanske var det regnet som kom under gårdagen som fick dofterna att explodera, eller var det jag som var öppen och mottaglig. Oavsett vad det berodde på trängde våren sig på under morgonpromenaden. Det gjorde mig glad!

Jag har under maj månad, tillbringat ganska mycket tid tillsammans med personer som har varit synskadade länge. Många av dem var unga. Jag kan inte undgå att lägga märke till hur mycket bättre de klarar sig än jag. I deras sällskap känner jag mig ganska handikappad. Kanske är det svårare att hitta strategier för hur man ska hantera olika situationer när man plötsligt tappar synen när man varit seende hela sitt liv. Jag har mycket att lära mig av de yngre. Framför allt är de mycket bättre på att ställa krav. Själv försöker jag desperat anpassa mig till seende människor och strävar efter att smälta in i situationer som egentligen är omöjliga att passa in i utan syn. Detta tar på krafterna och gör mig troligen oemottaglig för att öppna mina sinnen för annat. Kanske missade jag vårtecknen i år för att jag glömde bort att jag inte är som andra… 

När jag är ute och går med Jimmy, min ledarhund, är det ganska enkelt att slå av kraven jag ställer på mig själv och bara vara jag. Han leder mig säkert genom diverse hinder och svårigheter, vilket får till följd att jag kan koppla av. Så idag hände det sig att våren äntligen trängde sig in till mig. Den hittade en skarv i mitt pansarskal och nådde mitt inre.

Jag har dagar när det är oerhört tufft att vara jag. Dagar när ingenting fungerar och jag har svårt att hitta någon tröst i eländet. Så har jag sådana dagar som idag, när jag är mottaglig för det vackra som livet ändå ger.

Solen värmer upp trädäcket under mina fötter. Jag kavlar upp byxbenen och släpper fram mina orakade, kritvita ben och sätter mig i en solstol. Hunden slänger sig bredvid i solgasset och rullar ihop sig som en liten kanelbulle. Kaffet doftar underbart! Den här dagen, den här stunden, är det gott att finnas till. Det kan bli så, när våren tränger sig på.