Jag har tidigare skrivit om hur det känns att plötsligt tappa synen. Hur instängd och fångad som i en bubbla av glas man känner sig. Det är svårt att beskriva känslan för den som ser, men jag har i åtskilliga inlägg pratat om att vara förpassad i en glasbubbla varifrån inget kommer ut till omvärlden och inget heller kommer in till mig. Man blir som en fånge i sig själv.

När jag började prata med andra om att ansöka om ledarhund, var det en del som avrådde mig. ”Man blir så bunden”, sa de. Men jag är ju redan bunden, tänkte jag. Jag förstod inte på vilket sätt en hund skulle kunna få mig att känna mig mer bunden än jag redan var. Jag var oerhört instängd och vågade inte ens gå på promenad utan att ha någon annan med mig. Att gå i snigelfart och känna sig fram med den vita käppen var inte min melodi. Kontentan av detta blev, inga promenader ”alls.

Det är ganska lång väntetid på en ledarhund. Själv väntade jag i drygt två år. Så jag hade gott om tid att föreställa mig nackdelarna. Fördelarna förstod jag inte till fullo förrän han var här. Fördelarna med ledarhund går inte att beskriva. Från den första dagen med honom, kände jag mig på nytt född. Som om jag liksom fick en ny chans här i livet. Redan vid första trevande promenaden kände jag mig fri! Att kunna röra mig ute på gatorna i samma fart som alla andra som är seende, var oerhört befriande!

Jag och min ledarhund Jimmy, har redan efter två månader tillsammans verkligen blivit tajta. Han är oerhört lyhörd och lyssnar noga på vad jag säger åt honom. När han jobbar i sin sele känner jag mig trygg med att han gör sitt jobb. Det består i att hålla sig in till vänsterkanten, markera kanten vid övergångsställen, markera trappor, både upp och ner, och att undvika/markera hinder i vägbanan.

Jag har under sex veckors tid hållit mig i Hässleholm, där han har fått träna diverse olika rundor. Jag har också gått i stan med honom, på apotek och konditori bland annat. Aldrig har jag behövt skämmas för honom. Han sköter sig perfekt!

En dag i förra veckan tyckte jag att han var mogen för en utmaning. Jag åkte tåg från Bromölla till Kristianstad. Sedan promenerade vi där hela dagen. Ni skulle sett honom! Han var mallig och stolt och tyckte det var så kul. Ny miljö, nya butiker att gå in i och ligga och vänta medan jag valde och valde. Det kändes som att hans självförtroende inte visste några gränser. Det verkade som han ville visa mig: ”Det här kan jag, matten min, häng på så kör vi”. Underbara, kloka, fina vän! 

Det var någon som frågade mig om det inte är svårt att till fullo lita på en hund. I början tog det lite tid tills jag vågade lita på honom. Efter hand som jag lärde mig att slappna av och låta honom sköta jobbet, växte hans självförtroende och samtidigt min tillit till honom. Nu litar jag mer på honom än jag litar på mig själv.

Nackdelarna med att ha hund är att den måste ut i alla väder. Om det nu är en nackdel. Jag behöver verkligen komma ut lite varje dag, och han ser till att det blir av. En annan nackdel är att han alltid fäller, så jag är ständigt medveten om att det aldrig är rent här hemma. Fördelarna överväger de olägenheterna stort.

Ibland måste Jimmy få vara en ”vanlig byracka” också. Då försöker jag få någon seende med mig, oftast min man, och då släpper jag honom lös en runda. Då kommer buset i honom fram och han är leksen och glad. Skulle jag tappa min vante på vägen och inte märka det, springer han och hämtar den och lämnar den till mig. Ibland är han så busig att han bara måste springa en runda och rista den först, innan han ger mig den. När han är lös och ledig är han totalt annorlunda mot när han jobbar. Man kan inte tro att det är samma hund!

I maj månad ska vi på fortsättningskurs på Almåsa. Då ska vi träna hinderbana. Jag är säker på att Jimmy fixar det lätt som en plätt. Vi två klarar allt, tillsammans. Livet blev mycket roligare när Jimmy kom. Han fyller mina dagar med frihet, kärlek och glädje.

Du gamla, du fria – det är jag det!