… är nog att vara förälder. I varje fall om man är en engagerad sådan. För avvägningen mellan att älska sina barn för lite eller för mycket är svår. Vill man för mycket väl blir det fel och för lite engagemang blir också fel. Undrar om det finns någon förälder där ute som har klarat av att älska sina barn ”lagom mycket”…

Som förälder kan man nästan bara vara säker på en sak: Hur väl man än vill kommer man att göra fel. Konstigt vore det väl annars? Föräldrar är bara människor.

Idag hörde jag en 47 år gammal man i lyriska ordalag berätta om sin barndom. Han pratade om hur fantastisk den hade varit och om hur nöjd han var med den. Hans föräldrar lever inte längre och när jag frågade honom om han hann berätta för dem hur tacksam han var över sin fina barndom innan de dog, sa han att han hade gjort det.

Efteråt funderade jag över huruvida han hade valt att endast minnas de fina stunderna och helt enkelt hade förträngt de stunder som inte var lika bra. Om han hade valt att se sina föräldrar som vanliga människor som ville väl och gjorde sitt bästa och var nöjd med det. Den frågan ställde jag inte, men tänker att alla har haft både bra och dåliga stunder under sin uppväxt.

Själv har jag vuxit upp med föräldrar som hade en ganska strikt och gammaldags syn på barnuppfostran. Pappa, som var tio år äldre än mamma, hade under sin uppväxt fått lära sig att den man älskar agar man. Så hade han i sin tur blivit uppfostrad av min farfar som lämnades ensam med fem barn när min farmor plötsligt rycktes bort i unga år.

Åtskilliga var de gånger när mamma sa: ”Vänta bara tills pappa kommer hem.” Så gick man där hela dagen och hoppades att mamma skulle glömma berätta för pappa om vad jag hade gjort. Oftast glömde hon inte det och det var en lättnad när hans ”bestraffning” var över. Oftast utdelades den med ett kok stryk. 

Mina föräldrar finns inte längre. Ibland önskar jag att jag hade kunnat fråga min far varför han gjorde så. Men jag behöver inte fråga, när jag tänker efter. Han ville väl, men det blev fel. Aldrig har jag tvivlat på att han älskade mig. Jag vet att jag var ett oerhört efterlängtat barn. Han var 31 år när jag föddes och på den tiden var det en ”gammal” förstagångsförälder.

Han visste helt enkelt inte hur han skulle hantera ett barn av min kaliber. Jag var överallt och ingenstans. Gjorde inte som jag blev tillsagd och lurades när jag kunde. Trots att jag visste att det vankades stryk kunde jag inte hejda mig. Jag var som jag var, liksom.

Jag har träffat på människor som har skyllt sina misslyckanden i livet på en ”taskig” barndom. Det tycker jag är fegt och ansvarslöst. Barndomen är ju bara en liten, liten del av livets långa väg. Någon gång måste man lämna den startsträckan som innefattar barndomen och sedan ta ansvar för resten av livet. Att skylla sina misslyckanden på att man inte fick den barndom man kanske hade önskat sig, leder i slutändan till bitterhet. 

Det är många år sedan jag släppte det som inte var bra när jag växte upp och i stället fokuserade på det som var bra. Jag förlikade mig med det faktum att min far bara var människa och bestämde mig för att se till att mitt vuxna liv inte skulle bli fyllt av bortförklaringar när jag tog fel riktning. Jag har med andra ord bara skyllt mina egna misslyckanden på mig själv och också tagit konsekvenserna av dem. Något annat har aldrig föresvävat mig.

Idag när jag hörde mannen prata om sin barndom insåg jag hur viktigt det är att fokusera på glädjen i livet och försöka acceptera det sorgliga som också har varit. Man kan inte gå ett helt liv och vara arg på något som har varit för längesedan. 

Jag återkommer alltid i slutändan till att det är viktigt att kunna förlåta och acceptera det man inte kan förändra. Man behöver faktiskt inte heller förstå allt. En del saker är det inte ens meningen att man ska förstå.

Jag tror att även de som har haft en mycket traumatiskt uppväxt också har haft en och annan stund av glädje. Konsten är att fokusera på de stunderna och släppa de dåliga. Jag dristar mig till att påstå att de allra flesta barn som föds är oerhört älskade. De flesta föräldrar gör så gott de kan, efter sin förmåga. Det borde vara gott nog. Ändå finns det inte en enda förälder där ute som aldrig har känt sig otillräcklig…

I min poesibok läser jag:

”Lär dig livets stora gåta,

Älska, glömma och förlåta”