Jag undrar vart de tog vägen. Ni vet de där bullbakande, trygga, bestämda damerna som fanns runt omkring oss som var barn på femtio- och sextiotalet. De som såg till både sina egna och andras ungar.

När jag var barn fanns de överallt. Det var tant Anna, tant Lilly och tant Hulda med flera. De såg till att det var ordning på torpet och de pratade aldrig om självförverkligande eller att de tillhörde det ”svagare könet”. De tog sin självklara plats i världen och funderade inte så mycket på sina roller. Deras uppgift var inte att skaffa sig en karriär, deras uppgift var solklar och tanterna runt omkring mig funderade nog inte så mycket på sina villkor. Deras arbete gick ut på att ta hand om familjen och de satte en ära i att göra det på ett bra sätt.

De pratade inte mycket om bantning eller om rädslan över att bli bredarslade eller gamla. De brydde sig inte om att hålla sig ungdomliga. Ibland klädde de upp sig i blommiga klänningar och örhängen som skruvades fast med en skruv på baksidan av öronsnibben, eller clips när de skulle gå på kalas. Väl där åt de utan betänkligheter av sju sorters kakor och pladdrade på om ditt och datt. Ingen av tanterna pratade om att de borde gå ner i vikt eller om att de kanske inte borde ta en kaka till. De var trygga i sig själva. Men detta var förstås innan Twiggy gjorde entré i modevärlden i slutet på sextiotalet. Då drog en ”benrangelsera” in över oss. Då blev det modernt att vara smal. Ju mer av skelettet som syntes, desto bättre var det. I och för sig påverkade det inte de riktiga tanterna. De stod nämligen stadigt på jorden och besatt stora mått av sunt bondförnuft. Det var just det här bondförnuftet som gjorde att vi ungar kände oss trygga i dessa tanters närhet.

Det kryllade av tanter överallt. i trappuppgångar, på lekplatser och i fönsterna och de höll ett vakande öga på oss barn så att risken var stor att bli upptäckt om man fick för sig att hitta på hyss. De var inte rädda för att lägga sig i och säga ifrån om man gjorde fel. Ingen vågade tjafsa emot dem och uttryck som ”jävla kärring” var ännu inte uppfunnet. Tvärtom skämdes man över att bli tillsagd.

Jag vet inte om tanterna var nöjda med sin lott eller om de önskade att få ut mer av sina liv. Det pratades aldrig om sådant på den tiden. Men jag är helt övertygad om att dessa rekorderliga damer gjorde en stor samhällsinsats genom sitt sätt att vara. Ofta tänker jag på hur vi tackar dem genom att betala ut en grundpension som är så låg att den inte går att leva på. Har man inte jobbat har man heller inte kvalificerat sig för en bra pension…
Ingen tackar dem för att de uppoffrade sig och var till stor nytta i samhället då. Nu får de leva på allmosor. Det tycker jag är skamligt!

Idag vill ingen vara tant. Det kan man ju förstå. Vem vill jobba ideellt ett helt liv? Städa, laga mat och pyssla om barn och gubbar i alla lägen? Dessa tanter, som aldrig satt på rumpan ens när de var sjuka, får inget tack i slutändan. Otack är som bekant världens lön.
Det verkar som att ingen längre kommer ihåg vilken stor insats tanterna gjorde. Jag säger inte att det var bättre förr. Jag säger inte att jag vill ha tillbaka den tiden. Det jag säger är att det blev ett enormt tomrum i det här landet när tanterna försvann med sitt jordnära och sunda förnuft. Egentligen tycker jag att det skulle behövas en mängd bredarslade tanter i det här landet för att uppfostra och leda våra vilsna ungar.
Men jag inser att ingen vill ta på sig den otacksamma rollen idag. Eller finns det någon där ute som är spekulant på det jobbet?