…är det väl inte så farligt att bli gammal? Hur ofta har man inte hört dessa ord och själv också uttalat dem? Hur många gånger har man inte tänkt att man inte är där riktigt än och att ålderdomen trots allt ligger framför? Så plötsligt, fråga mig inte hur det gick till, ligger ålderdomen inte framför en längre. Man befinner sig mitt i den och den grinar en i ansiktet när man minst anar det. Just som man är fullt uppe i livet, med allt man vill göra blir man brutalt påmind om att nästa gång man ”nollar” är det sjuttio som gäller. Då fungerar inte självbedrägeriet längre, utan fakta talar för sig själv.

Jag vet ingen som jublar åt att bli gammal. De flesta jag frågar vill leva länge, men inte bli gamla. Det är inte åren som skrämmer utan skröpligheten. Rädslan för att bli beroende av andra människor för att kunna ha ett drägligt liv Oron över att inte klara sig på pensionen.  Men också rädslan för döden kryper närmre i och med stigande ålder. När man blir varse att vänner i den egna generationen lämnar det här jordelivet, kan man inte längre blunda för att det snart är ens egen tur…

Frågan om vad som är viktigt i livet aktualiseras allt eftersom åren går. Som ung funderade jag mycket och ofta över meningen med livet. Varför jag blev placerad på den här jorden och vad som förväntas av mig medan jag är här. Hur många gånger har jag inte tänkt att det kanske inte är meningen att jag ska förstå? Vissa saker behöver vi kanske inte ens förstå när allt kommer omkring.

Nu funderar jag mycket över varför min högre makt låter min kropp åldras och förfalla, när han inte låter min själ och mitt hjärta åldras i samma takt. Varför låter han oss känna oss unga och friska samtidigt som han låter våra kroppar förfalla? Nog hade det väl varit mer humant om vårt inre hade åldrats i samma takt, för då hade vi ju inte märkt våra begränsningar på samma sätt. Jag förstår inte meningen med att ta ifrån oss våra förmågor en efter en, när vi, rent statistiskt, ska leva tills vi blir uppåt åttio år.

Prins Bertil fick en korkad fråga från en journalist inför sin åttioårsdag. Hon frågade honom hur det kändes att bli så gammal. Hans vresiga svar sa allt: ”Försök själv så ska du få se hur lätt det är.”

Bara man är frisk så… Räknas man som frisk om man har tappat synen? Hörseln? Har värk? Allt är relativt. Själv är jag ”frisk” men oerhört begränsad och kommer så att förbli genom hela ålderdomen. Jag letar frenetiskt efter guldkornen i tillvaron. Vissa dagar hittar jag ett och annat, andra dagar letar jag förgäves.

Det blir allt svårare att hitta guldkorn när jag blir plågsamt medveten om hur samhället försöker spara in på de som är svaga. Att nu bli av med handikappersättningen, som gör livet lite lättare att hantera för mig som inte ser, slår fullständigt undan benen på mig.

Att kräva att jag ska kunna hålla reda på ett helt års kvitton och redogöra i minsta detalj för varje merkostnad som följer med mitt handikapp gör mig rasande. Vad är det för verklighetsfrämmande politiker som har makten och hur mycket medmänsklighet besitter våra politiker som har mage att spara in på en så liten grupp som synskadade är? Eftersom gruppen är liten finns det ju knappast några vinster att göra på en besparing för oss.

Att pensionärerna inte har det så fett vet vi ju redan.

Det är kanske inte så konstigt att jag inte har lust att bli en blind gammal tant i det här samhället. Att jag har betalat skatt och jobbat i hela mitt liv inger mig inte någon trygghet. Tvärtom är jag livrädd för vad som väntar mig framöver. Att jag kommer att hamna under fattigdomsgränsen i mina pensionsutbetalningar har jag redan fattat. Utan min handikappersättning är jag tveksam till min framtid. Jag kommer nogsamt att följa vilka partier som röstar för slopandet av handikappersättningen för synskadade inför kommande val.

I år fyller jag 65 år. Trots allt är det ganska skönt att ha framtiden bakom sig. Jag sörjer över och känner oro inför hur kommande generationer ska få det i detta cyniska samhälle, där var och en är sig själv närmast och man faktiskt bara räknas så länge man är frisk, ung och stark.