Jag har blivit uttagen att berätta min historia i en antologi som kallas ”Det som inte syns på ytan”. Tillsammans med 20-25 andra författare har jag fått förtroendet att berätta om vad jag bär på som inte syns.

Jag har valt att berätta om hur det är att på mycket kort tid tappa synförmågan. Jag skriver om rädslan, sorgen, frustrationen, men också om drivkraften och viljan att leva vidare med det.

Det är Ariton förlag som kommer att ge ut en bok i maj med berättelser från olika små människor i ett stort universum, människor som alla bär på någon form av sorg som de kanske berättar om för första gången i sina liv. Diverse olika livsöden som griper tag i och berör på djupet.

I samband med att det här projektet drog igång, fick vi skriva en krönika som speglar våra berättelser i den kommande boken på websidan Coachingguiden.

Alla krönikorna är ännu inte publicerade, men under förmiddagen idag, var jag inne och läste de som redan publicerats. Det var ganska omvälvande berättelser som osökt fick mig att tänka på hur alla människor rymmer en historia och att det alltid finns de som har det värre än jag.

Jag tänkte på hur många, till synes, lyckliga och perfekta människor det är, som kämpar där ute för en bättre tillvaro. Det slog mig att ingen har ett perfekt liv utan att alla, var och en på sitt sätt, kämpar för att bli accepterad för den man är.

Några av krönikorna grep tag i mig riktigt ordentligt. Som så många gånger förr ställer jag mig frågan: Vem är det som avgör vem som passar in och vem som inte gör det?

Ännu är inte boken färdigställd, men jag behöver väl inte nämna hur mycket jag ser fram emot att läsa mina medförfattares fantastiska historier. Vad kan vara mer intressant att läsa om än den lilla människans svåra kamp för att passa in på den här jorden? Vad händer när man faller ur ramarna av en eller annan anledning? Det kan vara sjukdom, dödsfall, missbruk eller andra anledningar som gör att man inte riktigt platsar i det sociala puzzlet.

Allt detta skrivs det om i boken ”Det som inte syns på ytan”.