Att vara synskadad i ett samhälle som kräver så mycket av oss människor, är ingen dans på rosor. I en värld där vi mäts utifrån prestationer, blir det ibland väldigt svårt att vara jag.

För två år sedan tappade jag synen. Det blev en omvälvande resa. Efter att ha varit seende under ett helt liv förstod jag inte vad detta skulle innebära. Första året gick åt till att sörja. Men efter hand som jag blev alltmer isolerad, började jag så smått glänta på dörrar ut ur dimman. Det var då jag hittade de första guldkornen. Det började med att jag lärde mig använda tal och Siri på Iphone och Ipad. Vilken befrielse att kunna gå in på banken själv!

Den stora vändningen kom dock när jag fick min dator med talsyntes. Nu kunde jag börja förverkliga min dröm om att skriva. Jag startade en blogg, började skriva dagbok och noveller. Som jag kämpade för att lära mig datorn! Jag var datorvan sedan tidigare, men det är något helt annat att skriva med talsyntes. Den kämpar jag fortfarande med. Efter mycket svärande fick jag en novell färdig som blev utgiven i en antologi i somras, ”Totalstopp”. När jag skickade in mitt manus berättade jag inte att jag är synskadad. Jag ville bli bedömd som alla andra, utifrån att min text var tillräckligt bra. Jag är nämligen så mycket mer än bara min synskada. När jag blev uttagen att medverka fick självförtroendet en rejäl skjuts. Att kunna klara av detta gav mig mersmak och jag kände att ingenting är omöjligt. Det omöjliga tar bara lite längre tid.

På den vägen är det. Jag har ytterligare ett par noveller som kommer att publiceras framöver och jag tackar ofta min högre makt för att tekniken är så väl utvecklad att vi som är synskadade blir alltmer självständiga.

Ibland blir omgivningen varse att jag med teknikens hjälp, klarar av mycket mer än de trodde var möjligt för någon som inte ser. Naturligtvis krävs både vilja och intresse för att ta till sig ny teknik. Belöningarna låter inte vänta på sig.

Att hitta guldkorn i tillvaron är svårare för den som inte ser. För att kunna upptäcka dem blev jag först tvungen att släppa taget och låta mig falla ner i någon slags djup acceptans. Det var nödvändigt för att kunna öppna nya dörrar när de gamla stängdes.

För det mesta försöker jag att se positivt på tillvaron. Men ibland slår det mig med full kraft att jag inte längre är densamma och att jag inte kan räkna med en tillvaro som är fylld av de upplevelser jag är van vid sedan tidigare. Ett sådant tillfälle inträffade häromdagen, när maken och jag bestämde oss för att med hyrbil resa runt på ön Teneriffa, där vi för närvarande befinner oss. Efter en hel dag i bilen slog vetskapen om att jag nästan inte hade sett någonting alls, ner som en bomb.

Jag menar, visst vet jag att jag inte ser. Ändå händer det när jag försöker göra saker jag brukade älska förr, att jag blir ledsen när jag inser att det inte ger mig något längre. Den som inte är synskadad själv, har oerhört svårt att förstå vad det är jag pratar om.

Jag pratar om isolering, sorg och ensamhet – även när jag är bland andra människor. Ett utanförskap som är svårt att beskriva.

Och mitt i eländet dyker det upp små ljuspunkter. Som till exempel när vi stannade till på en liten fiskrestaurang och åt gott, värmen och ljudet från havet som omsluter mig på denna underbara ö. Vi bor på fjortonde våningen med, enligt maken, en vidunderlig utsikt över berg och hav. Jag kan njuta av ljudet från vågornas kluckande utanför fönstret och njuta av de milda vindarna här.

Jag behöver inte vara som förr. Jag behöver bara vara den jag har blivit. Acceptera det jag inte kan förändra och förändra det jag kan. Med den inställningen blir det svårare att sörja och möjligheterna öppnar sig, för en blind höna som jag, att hitta guldkornen i tillvaron.