Så vill jag sammanfatta året som gått. Som en påse, fylld till bredden av diverse olika karameller. Några var riktigt goda och gav mersmak, andra var mer svårsmälta och vissa var beska.

Det här blev året när de sista av mina synrester försvann. Därmed blev det också svårare än förr att själv välja vilka bitar jag ville plocka ur min påse. Samtidigt blev det mer spännande, för jag visste ju aldrig om det var något sött eller surt jag skulle få tag i.

Några av de sötaste bitarna minns jag bäst. Hur jag lärde mig talsyntesen på datorn och hittade glädjen i att skriva. Jag lyckades få en novell publicerad under året. Jag startade en blogg. Skrivandet fick fungera som mina tentakler ut mot omvärlden, genom dimman som tätnade allt mer och gjorde det omöjligt för mig att få kontakt med dig via kroppsspråket.

En annan riktigt läcker bit var när jag firade 45-årig bröllopsdag i Köpenhamn, med min älskade make.

Ytterligare en godbit var när jag blev skickad på kurs till Stockholm för att förbereda mig för att ta emot en ledarhund. Det är en lång väntan på en sådan, men den som väntar på något gott…

Andra godbitar i påsen har varit små ögonblick, väl värda att minnas. Som varma, mjuka barnbarnsarmar runt min hals, doften av nygrillat från uteköket, och diverse samkväm med goda vänner.

Det har blivit åtskilliga bastubad i den vedeldade bastun där jag suttit och filosoferat över livet och dess mening. Utan att för den skull komma till någon klarhet eller vara ens i närheten av att förstå. Vissa saker är det nog inte ens meningen att jag ska förstå.

Att lyssna på ljudböcker tillhör mitt favoritgodis. Otaliga är de historier jag har hört under året som gått. Mest har det blivit deckare och spänningsromaner, men en och annan kärlekshistoria har också upptäckts i påsen. För vad vore livet utan kärlek?

Mitt ibland de här godbitarna dök det plötsligt upp riktigt illasmakande konfekt. Några personer i min nära omgivning gick bort. Jag blev också tvungen att låta min bästa vän, min 12-åriga rottweilerflicka, få somna in. De här bitarna efterlämnade en besk eftersmak som varade länge. Det gjorde också det faktum att sommaren som gick blev den kallaste på mannaminne.

Gottepåsen har, i år precis som under mina tidigare 64 år, varit fylld av upplevelser. De söta, goda bitarna var där för att göra livet värt att levas. De sura illasmakande bitarna var där för att jag ska lära mig saker och ting. För att jag ska kunna växa som människa, bli stark, klok och bibehålla ett visst mått av ödmjukhet och tacksamhet.

Hans Alfredsson sa: ”Livet är som en påse, tomt och innehållslöst om man inte fyller den med något”.

Nu när årets påse snart är tömd hoppas jag att nästa års blir välfylld med en väl avvägd blandning av sött, salt och surt. Ögonblick av glädje, sorg och upplevelser i en salig blandning av tid som kommer och går och utgör detta ständiga mysterium som kallas livet.