Nu nalkas 2017 års jul med stormsteg. Huruvida den är signad eller inte låter jag vara osagt, men vi kan väl vara överens om att året som har förflutit mellan julen 2016 och julen 2017 på många sätt har varit en minst sagt turbulent tid?

Det känns som att världen har blivit galen under det här året, eller så är det bara jag som uppfattar den så. Varje dag matas vi med allt elände via diverse olika medier. Här hemma i Sverige stiger missnöjet och många har tappat tron på välfärdssamhället. Dagligen nås vi av rapporter om utsatta människor i vårt land, som inte får den hjälp de behöver. Det handlar om svårt sjuka människor som får sina Lss-timmar indragna, om blinda som inte får hjälp med ledsagning eller får sina handikappersättningar indragna. Regeringen tycks finna det fullt rimligt att den som är blind ska kunna klara av att jämföra priser, och med jämna mellanrum med hjälp av kvitton till försäkringskassan, kunna styrka på vilket sätt det innebär merkostnader att vara blind. I min värld är det lika korkat som att säga att barnfamiljer måste kunna styrka på vilket sätt de har merkostnader för sina barn, som berättigar till barnbidrag.

Det handlar också om våra fattigpensionärer som blir allt fler i antal för varje år som går.

Samtidigt får vi oss till livs hur det slösas med våra skattepengar av de som har förmågan att roffa åt sig. Det är kanske inte så konstigt, när jag tänker efter, att en stor del av oss är konstant förbannade? Det grämer mig att all negativ rapportering får oss att tappa framtidstron och känna oss uppgivna.

Som liten människa är det svårt att få till en förändring. Jag brukar försöka förändra genom att använda min rösträtt. Men då jag nu uppfattar samtliga partier som tämligen ointresserade av att hjälpa dem som har det svårt, och dessutom väljer att ställa grupper mot grupper, ser jag inte någon större nytta med att rösta… Det blir pest eller kolera, liksom.

Medan härliga dofter av nejlika-preparerad skinka sprider sig i mitt kök, försöker jag ändå finna någon slags julfrid. Värmer en mugg glögg och knaprar på en pepparkaka. Andas lite lugnare, låter irritationen rinna av mig. Söker i mitt undermedvetna för att, om möjligt, försöka framkalla bilden av den tiden när julen betydde som mest för mig. Innan sonen blev vuxen, innan världen var en så kall plats att vistas i, innan vi behövde ”Metoo” upprop och när jag trodde att Sverige var det bästa landet i världen. Det känns som länge sedan.

Jag filosoferar över varför vi firar jul och låter mig uppfyllas av tankar om hur oviktigt det har blivit med julklappar och oändliga mängder med julmat. Ju äldre jag blir desto mer betyder det att ha vänner som vill umgås med mig, ge mig en kram och kanske bara sitta tysta och finnas där. Att sitta i stillhet och njuta av närhet med någon jag tycker om är det viktigaste av allt.

Under året som har förflutit sedan förra julen har jag genomgått hela registret av olika känslor. Ilska, frustration, uppgivenhet, tacksamhet, ödmjukhet och kärlek.

Nu är det snart jul. Som så ofta på julen tänker jag på Ulf Lundells vackra text i ”Snart kommer änglarna att landa”. En av de vackraste texter jag vet.

Jag önskar att hela världen, denna jul, kunde präglas av lugn och fred i människoland.