Som ett lokomotiv, fokuserad framåt, mot bestämda mål, som på räls. Så har livet oftast sett ut för mig, som för så många andra. Som en raksträcka på motorvägen, där jag kört i så hög hastighet att jag ibland drabbats av fartblindhet. Rakt fram, även där jag borde ha svängt, när resan var ingenting utan målet var allt. Utan någon som helst eftertanke.

Ibland har det varit andra som har drivit mig framåt. Oftast har det varit jag själv. Någon gång har jag rusat på av ren vilja, vid andra tillfällen har ett inre raseri fungerat som drivmedel. Oavsett vilket har det oftast resulterat i att jag tappat vad som är viktigt här i livet. För de riktigt stora ögonblicken inträffar oftast när vi bromsar in lite. Ändå är det så svårt att hålla ner hastigheten. För de flesta behöver det hända något för att vi ska bromsa in eller vända.

Emellanåt har det kostat på att inse att jag är på fel väg. Då har det varit förenat med smärta att vända och leta upp rätt avtagsväg. Men varje gång jag har gjort mig besväret har jag vuxit som människa.

När jag började tappa synen för två år sedan satte jag av i full karriär, framåt. Jag ville hinna så mycket som möjligt innan jag blev helt blind. Problemet var bara att jag rusade iväg, den här gången utan mål. Att driva framåt i hög hastighet på en vägsträcka som jag inte visste vart den ledde var något nytt för mig. Som att kasta sig in i något okänt, flacka omkring, störta mot, ja, vadå? Ovissheten?

Hur många är det inte som rusar på i en rasande fart för att slippa känna efter hur man verkligen mår? Jag menar innerst inne? Visst är det enklare att slå dövörat till än att stanna upp och titta på sig själv? Det kostar på att hålla hög hastighet på livets väg och inom mig skriker den inre GPS:en: ”Gör en laglig U-sväng”! Någonstans, i min iver att så snabbt som möjligt, komma framåt, med raseriet som drivkraft, glömde jag någon.

Nu är det åter ett sådant tillfälle i livet när jag behöver vända för att hitta rätt. Jag vet att det kostar på, det gör det alltid. För min del handlar det om att hitta den avfarten jag körde förbi för två år sedan. För där någonstans, bakom all ilska, tappade jag bort en rädd och ledsen liten flicka.

Henne behöver jag plocka upp och ta med mig på en färd där resan är allt och målet ingenting.