Är jag redan 64 år? Snart pensionär? Nej, men vänta lite här nu… hur gick detta till? Jag hann inte med riktigt, hade massor jag skulle hinna med först. Jag skulle bara… och sedan skulle jag…

Att bli gammal är inget för veklingar. Det kan jag med säkerhet påstå efter att ha arbetat några år inom äldreomsorgen och där sett den dagliga kamp det innebär när de kroppsliga förmågorna så sakteliga avtar. Sett hur världen inskränker sig till att fyllas av allt mindre frihet  och valmöjligheter för den åldrande människan. Sett tristessen och hjälplösheten i deras vardag. Anat deras ensamhet och isolering. Jag har också sett hur samhället har valt att spara in på de äldre. Det finns, enligt politikerna, alltid sådant som går att spara in på när det gäller  de gamla. Det går alltid att driva äldreomsorgen med hjälp av ett minimum av personal. Resultatet av detta blir att ingen har  tid att bry sig om den äldres personliga integritet och önskningar.

Med den vetskapen i bagaget är ålderdomen verkligen inte något som jag ser fram emot. Tvärtom.

Vi som är födda på 1950-talet tillhör ”Ingen-bull-shit-generationen”. Därför kommer vi inte att acceptera vad som helst när vi behöver åtnjuta äldreomsorg heller. Det är lika bra att säga det redan nu:

Jag kommer inte att acceptera  att äta kräm, kokt på potatismjöl och saft, till efterrätt sju dagar i veckan. Jag vill duscha varje dag, lyssna på musik jag tycker om som till exempel Beatles, Queen, Electric Light Orchestra och ABBA. Bespara mig dansbandsmusik och annat sådant tjafs. Jag vill ha möjlighet att vara uppkopplad 24 timmar om dygnet, precis som nu. Jag vill komma ut flera gånger i veckan. Stiga upp när jag vill och lägga mig när jag vill.

Så länge hjärnan fungerar tänker jag kräva detta.

Huka er, alla enhetschefer, när vi 50-talister invaderar era äldreboenden.

När man är ung tänker man nästan aldrig på hur det är att bli gammal. Då ligger ålderdomen så långt fram i tiden att den nästan är overklig. Något som drabbar andra, inte mig själv. Allteftersom åren går kryper den allt närmre. Vid en viss tidpunkt har man insett att man inte är odödlig. Det blir ett påtagligt fenomen när nära och kära i den egna generationen plötsligt går bort. Då smyger sig den egna förgängligheten allt närmre.

Efter hand som år läggs till år har vi en benägenhet att flytta fram gränsen för vad som kan anses vara gammalt. Ibland hör man uttrycket ”yngre-äldre” eller  ”äldre-äldre”. Oavsett vad vi väljer att kalla det kan vi väl konstatera att de flesta vill leva länge, men ingen vill bli gammal…

Det sägs att när Fan blir gammal blir han religiös. Det kanske stämmer. Tankarna på vad som händer efter vår korta tid på jorden aktualiseras med stigande ålder. Kanske bottnar de tankarna i ett önsketänkande att få vara med lite till efter döden? Kanske är det svårt  att acceptera att livscirkeln sluts på samma sätt som den började, nämligen med ingenting?